Aftonbladet – 24 augusti 1869, sida 2

samt alla de tröttsamma ceremonierna, hvarje nål hade sin särskilta — och ännu, när hennes majestät lyckligt och väl hamnat under silt blå sidentäcke, måste hennes damer stå omkring sängen, tilis hon fann sig benägen att somna. Elisabeth var en både sömnig och mot sin omgifning vänligt person hvarför denna slags vaka ej blef så lång som stundom fordrades af andra mindre sömniga prinsessor; men Eustacie kunde dock ej slippa derifrån förrän nära midnattstiden var inne. Hennes hjerta slog hårdt i afton. Detvar ej blott en ung flickas oro och osäkerhet aftonen före en enlevering. Eustacie var en liten modig varelse och hennes samvete var rent, ty den man hon skulle följa var hennes laglige beskyddare. Hennes kärlek tillhörde Berenger fullkomligt; deras korta och stulna sammanvaro hade varit för henne som att dväljas i närheten af något högre, renare, ädlare, mera pålitligt, än hvad hon varit van vid. Hon var stolt af att tillhöra honom. Under långa år hade hon väntat honom och kännt sig stark vid tanken på honom, och nu erkände hon med fröjd att han mer än I motsvarade hennes ideal och hon kunde nästan gråtit af hänrycknving och glädje der öfver. Och dock var detta en underlig, förstulen brytning med allt hvad hon lemnade här. Det ljus hvari han stod, föreföll främmande, kallt, bländande och hon darrade vid tanken på den nya verld hon gick till mötes, som tycktes henne blott kunna uthärdas med honom, hennes beskyddare och älskare. Och derförutan föreföll det henne att det liksom hvilade en hemsk tyngd öfver palatset denna afton. Konungen såg upprörd och nästan förskrämd ut, enkedrottningens lugn var tvunget; många främmande ansigten visade sig, underliga ljud hördes, en tyngd hvilade öfver alla som om ett åskmoln ängt öf