Aftonbladet – 21 augusti 1869, sida 3

Ä I och hennes deltagande tsamverksamhetsrörelser släfvensom Stadgar för särskilda slag af arbe I tareföreningar. Angående qvinnans ställnin; altill vår tids associationssträfvärden yttra -) författaren i sin inledning följande bebjer r tansvärda ord: r! fSamverksamhetsidn, hvars värde och karakte ;. I väsendfligen Nger deruti att den undertrycke eller förmildrar det sjeltviska elementet i menni I skans natur, denna id har dock bittills isynner Ihet i vårt fädernesland vunnit alltför ringa insteg -inom den del af vårt folk, hvars milda, hjelp eamma lynne och hvars förmåga af sjelfuppoff , ring skulle, såsom det synes, bilda den tjenli 4 ligaste jordniån för dess fortplantning. Qvinnan f som ogift, har för gin utkomst inom yrkena de Istörsta behof af samarbete och inbördes bistånc fn hvilken såsom gift skulle, för familjens uppe älle samt hemmets trefnad och lugn hemta be r tydliga fördelar af föreningsväsendet, qvinnan står , lännu i allmänhet föstan oberörd af denna rörelse. och främmande som hot är för insigten derom, motverkar hon måhända icke sällan. ett delta gande å mannens sida deruti, som kom borde vara den första att söka uppmuntram —Det är, såsom hr Ljungberg i sin afhandling anmärker, en mycket enkel och mycket ammal sanning, som uti arbetärnes fria as isociationer vunnit ny tillämpning och bekräf-Itelse, nemligen den sanningen, att genom I små krafters förening stora ting kunna uträttas. I Dertill hörer äfven denn erfarenhet: blott Igenom egna ansträngningar och uppoffringar är någon framgång att vinna. Det är på sin egen och sina kamraters kraft, icke på något som helst yttre bistånd, som de, hvilka inträda i en arbetareförening, måste förlita sig, och det är i dessa föreningar således icke fråga allenast om en yttre samverkan, utan fastmera om bemödanden som förutsätta en viss sedlig hållning och äro egnade att höja arbetarens moraliska kraft. Men om detta slag af associationer sålunda på sina medlemmar ställer vissa högre fordringar, ech om de derjemte, såsom ju antagligt är, i större eller mindre mån medföra något äfventyr af förlust i tid eller periningar, hvaraf kommer då, frågar man måhända, denna benägenhet att, för anslutning till dessa associationer, frångå det gamla arbetsoch aflöningssystemet, med hvilket enahanda fordringar och äfventyr icke äro förenade. Svaret härpå erbjuder sig ganska lätt, om man närmare undersöker arbetarens verkliga ställning. Det har städse för den egentlige arbetaren, framför allt om han varit af någon olycka hemsökt, varit synnerligen svårt att bringa sig upp till en någorlunda betryggad utkomst. Svigtande helsa, bristande arbetsförtjenst, ålderdomens annalkande m. fl. orsaker kunna lätt bringa honom till tiggarestafven och försätta honom i en belägenhet, i hvilken han känner sig liksom utstött ur samhället. Denna arbetarens sorgliga ställning har genom fabriksindustriens ofantliga utveckling i nyare tider blifvit långt ifrån förbättrad, ty nämde industri har skapat massor af MOdsllösa arbetare, som, bildade för helt speciella, mekaniska förrättningar, merendels vid hvarje handelskris och hvarje olycksfall hos dem sjelfve eller deras husbönder se sig hemfallne åt den bittraste nöd, och hos hvilka denna dystra lott, jemte saknaden af alla framtidsutsigter ofta alstra en djup demoralisation. Fabriksindustriens förmåga att, öfverallt der den kan användas, lemna alla produkter snabbare, billigare och i viss mån bättre, har äfven mer och mer förträngt handtverkerierna från marknaden, i det hon i de industrigrenar, som hon inom sitt område hunnit indraga, försvårat eller omöjliggjort all täflan, För att afhjelpa det onda denna den stora industriens öfvermagt medfört har man föfeslagit och delvis äfven sökt tillämpa de mest olikartade medel. . Bland handtverkarne har man allmännäst trott sig finna räddningsmedlet i en återgång till det gamla, sålunda i förminskning af handtverkarnes antal, i afspärrning mot utlandet genom importförbud eller höga tullsatser o. s. v. Bland arbetarne åter har man i de länder, der industrialismen nått sin höjd, sökt förbättra sin ställning dels, såsom förnämligast i England, g8nom arbetsinställelser, dels genom de mest fantatiska systemer och företag, såsom t. ex. Bapoeufs, S:t Simons och Fouriers socialistiska loktriner, Cabets Ikariska stat och Louis Blancs nationalverkstäder, dels ock, såsom i Tyskland, genom af arbetare bildade lokala ch distriktskomiteer, af hvilka de förstvämde tillika skulle utgöra arbetsanvisningsch aflöningsbyråer och i spetsen för hvilka la en centralkomite (till. en början i Leipig) skulle stå. Men intet af alla dessa boemedel har i eggen hvarken teoretikerns van kning eller, der det blifvit i handlin Äl renhetens prof; det har tvärtom NE ver. såm hjelp mot det ifråga5 : arande onda Södast sir att finna i arbeärnes fria associationer. orhiuts För dessa associationers upphörst -ä eckling i de förnämsta europeiska länderna dogör hr Ljungberg i sin afhandling. Af yrskildt intresse är härvid framställningen föreningsväsendets nuvarande tillstånd i de e nordiska länderna, dervid uppmärksameten i främsta rummet riktas på den i stark växt varande verkligt blomstrande arbereföreningen i Göteborg, den störstai Sverge ;h i hela norden, ehuru stiftad först i Austi. 1866, hvilken efterhand synes vilja omtta alla de intressen för arbetarne, som på ssociationens väg kunna uppnås. Väl torde det vara sannt; — mnied dessa d atslutar hr Ljungberg sin framställning associationsväsendets betydelse — åtminone hafva vi mer än en gång hört detta kast, att den svenske arbetaren icke i lika ått har de egenskaper af sparsamhet, ordngssinne och beräkningsförmåga, som göra n tyske, franske och engelske arbetaren så icklig att bilda föreningar så för gemensam lverkning, som för gemensam förbrukning h pepningerörelse m. m. Men om detta, m likväl kraftigt motsäges af den erfarent några större, väl organiserade föreningar r i landet redan lemnat, ock skulle vara M dj! ar! ell flö föl