Aftonbladet – 20 augusti 1869, sida 2

; j monstrationer, och danskårne äro, hvilkå agheter än må ha stannat qvar hos dom, ke längre ett fölk af kingl. Kofundersåter, im ånber allt hvad Som förefaller i konunshnset för de vigtigaste historiska händelr för fäderneslandet, Det finns naturligts en krets, hos hvilket detta sätt att se ken ännu frodas tillsammans med de vissna h osunda känslor, söm de kalla fösterlandsärlek, och dessutom ha vi åtskilliga bra, men ktlösa hedersmän, som allerunderdånigst äro Il hands med hatten i hand och med öfersvallande känslor vid hvarje tillfälle, då an har utsigt att bli bemärkt af ett allerögsta eller högsta öga. Det är likväl lyckstviå icke dessa personers chängifvenhet, om skänkt de föregående dagarne deras rägel. Man har icke lyckats vara den rutan, dertill äro de för ifrigå, och man ar midt i de sönäa känsloutbrotten just ån denöa Krets måst smälta allehanda naklösheter, i hvilka isynnerhet den tankjsa öfverdriften ständigt har återkommit på ers och prosa, att den svensk-norska kronrinsessan i och för sig sjelf är en bot för lesvigs oersättliga förlust. Men i ordets illaste betydelse har det dock varit folket jelf, som af-egen drift, friviliigt har egnat ronföljareparet sin hyllning. Man har sett kronprinsen förnyade gånger jupt rörd af dessa bevis på folkets storarade deltagande i hans lycka och för hans ch hans makas personlighet, ett sådant del-I agande, som det icke förr varit förunnadtli ågon medlem af det Gliäcksborgska huset tt åtnjuta. Vi äro öfvertygade om, att ans sinnesstämning icke blott kan ha varit len glada rörelsen. Hans taktfulla och förtåndiga yttranden, hela hans säkra och sjelfnedvetna hållning vitna om en betydelseull utveckling hos honom, Då han under ntåget eller från Kristiansborgs slott blicade ut öfver dessa väldiga, jublande massor, söm vände sina strålande ansigten mot onom; då han i sitt nya hem mottog de leputerade, som från alla trakter i landet oragte honom lyckönskning; då han hörde len allvarliga helsningen från de danska sydutarne då kände han säkerligen den stolta och betydelsefulla ställning, han redan nu intager, och kände det på ett helt annat sätt än någonsin förut, när han i sin familjs krets mottog de officiella hedersbevisningarna, eller när man vördnadsfullt bugade sig för honom på en hofbal. Om icke: alla tecken bedraga, måste han under dessa dagar ha erfarit hvad det vill säga, att ett folks hjerta klap-. par i harmoni med hans, och ansigte mot an-: sigte med det folk, hvars konung han efter naturens ordning en gång skall blifva, måste han i sitt inre hafva förnummit något som med ens kan göra ynglingen till man. Att sålunda vara föremål för ett helt folks imponerande hyllniog, gifven med omisskänlig hjertlighet i stort som smått, är en lycka, som blott furstar njuta, och det är ibland det bästa, som bjudes dem till ersättning för de många tunga bördor, som läggas företrädesvis på deras skuldror. Men det bör icke glömmas, att denna lycka skall förvärfvas och förtjenas, och att folket just genom att ådagalägga sin hängifvenhet också pålägger ett ansvar och uttalar en förväntan om gengäld. Det är i en viss mening mycket svårt, 1 en annan mycket lätt för en furste att vinna folkets kärlek. Nådiga helsningar och vänliga ord försvinna med det ögonblick, som födde dem; Det är icke heller nog att ha landet innerligt kärt, dess språk och historia, dess sköna natur, ehuru redan detta är något, som långt ifrån alla furstar ernå. Det vigtigaste för honom är att älska folket så, att han kommer i djupt och innerligt förstånd med dess ande; att han känner dess blod i hvarje sitt pulsslag och villigt sätter sitt lif som insats för dess lycka. Detta är stora anspråk, och ändock är det icke svårt att uppfylla dem. Konsten är att gifva sig sjelf uppriktigt; för hvarje steg fursten tager emot folket, går detta två steg emot honom. Det är icke en förnekelsens eller törsakelsens väg, som härigenom beträdes; tvärtom är det den, på hvilken fursten skall finna den sannaste lycka. Historien har visat det på många ställen, äfven hos oss. Bland alla de ord, som utgått från Danmarks konungatron, ha inga, det kan man djerft. påstå, så gått verlden rundt om som konung Fredrik VII:s minnesvärda yttrande den 6 Juni 1863 till den unge konungen af Grekland. Han lade honom på hjertat att hålla sitt lands författning i ära och gaf honom derpå till slut det hjertliga och välmenta rådet: Låt det städse bli din sträfvan att vinna och bevara ditt folks kärlek; jag vill icke berömma mig deraf, men det är af egen erfarenhet, jag talar, då jag säger, att deruti består en konungs sanna lycka. Det var vigtiga ord, och Fredrik VII hade rättighet att begagna dem, ty han förstod i så förunderlig grad just att känna sig såsom ett med sitt folk, dess önskningar och tankar; detta var den stora hemlighet, som gjorde honom med alla hans fel och svagheter till Danmarks mest älskade konung. Men detsamma, som han sade till konung Georg, har det danska folket i dessa dagar på många sätt sagt kronprinsen Fredrik, sagt honom det derföre, att han vid valet at sin brud visat sig vara i det djupa förstånd med sitt folk, hvilket detta sätter öfver allting. Vi hoppas, att denna hjertats harmoni skall fortfara och städse befästas. Det är icke svårt att vinna det danska folkets kärlek, ty det är ett lugnt och konungskt sinnadt folk, och till och med under absolutismens dagar stodo konung och-folk sällan aflägsnade från hvarandra. Men det är tillika då va kä mi no rö fö Mm eg sti et fy 10 ne 1ö oc P F lö Å F-—-M est mm TT KL fart, bodd st ön Jen dubbel pligt för danska furstar.att vinna I folket. Danmark är ett af faror kringhvärfdt land, det land i hela Europa, som går den I mest hotande framtid till mötes. Derföre ha Ikonungahus och folk dubbel förpligtelse mot fosterlandet och hvarandra inbördes. Man I kan icke nog innerligt önska, att känslan häraf må vara liflig hos den ena parten såväl som hos den andraä. Den tid kommer, ETF NR SUR TREA Fi STETTIN TINAS