Aftonbladet – 19 augusti 1869, sida 3

OR gg inotsvarande Stockholms -Djurgård — en fest, som, inom parentes ; sagdt, var utmärkt väl arrangerad, hvilket b I bäst bevisas deraf att den ingalunda miss, lyckades, ehuru väderleken var i hög grad I I missgynnande; och vid de flere hundra små-Ibord, omkring hvilka åtskilliga af de 8 å 9000 ; menniskor, som bivistade festen, slagit sig Iner, kunde jag icke upptäcka en enda flaska punsch: Tänk, herrär stockholmare! en sådan fest utan punsch! Jag påstår icke att .I möjligen punsch eller andra starka drycker Jkunde hafva funnits der, men med bestämd I föresats att efterforska hura dermed förhöll sig, kunde jag icke upptäcka andra dryckesI varor än öl, limonad, selterseller sodavatten, och :såledesmåtte de starka dryckerna hört Ttill undantagen. Men om Kristianiaboerna stå efter 0ss i konsumtion af punsch och cigarrer — och om de försaka eller försmå kafelifvets vanskliga behag, stå de sannerligen icke efter oss i arkitektonisk smak. Hela trakten söder om hufvudstaden intill ofvahnämnda Ladegårds-öen, der det lilla vackra kongl. lustslottet Oscarshal är beläget, är uppfyld af de smakfullaste villor, så att man, vid en promenad genom denna trakt skulle kunna tro sig förflyttad till Hamburgs omgifningar eller till Thiergarten vid Berlin. Likaså är en stadsdel, belägen bakom kongl. slottet, kallad Homans byen, särdeles smäakfullt bebygd med små trädgårdar utanför hvarje hus. Tvenne bröder Homann lära låtit uppföra de flesta husen, icke af vinningslystnad, utan at berömvärd omsorg att få stadsdelen väl bebygd, hvarför de också, utan någon pekunier; fördel, sålt husen i den mån de blifvit färdiga att bebo. Af det myckna, som. var att iakttaga i Kristiania fäste jag bland, annat uppmärksamheten vid det s. k. Angköket derstädes. Det förtjenade desto hellre att beses, som det är det enda af så beskaffade godtköpsmatinrättningar i större skala, som burit sig. Detta har haft sina svårigheter i början af sin tillvaro, men har med norsk ihärdighet genomgått profvet, bär sig nu väl och lemnar god ränta på nedlagda kapitalet. Detta goda resultat skulle visserligen icke kunnat ernås, om ej inrättningen varit utmärkt väl administrerad, belägenheten central, särdeles goda varor använda, och en exemplarisk renlighet rådande, så att de anrättningar, det erbjuder sina kunder, äro smakliga och inbjudande. Men en annan orsak har också bidragit att uppehålla matinrättningen, som väl förtjenar framhållas, den nemligen att en stor del af de s. k. bättre klasserna icke låta af falsk blygsel afhålla sig från att här taga sin middag. Det är icke de egentligen lägre arbetarne, som spisa der, de anse inrättningen för dyr. Det är tjenstemän, studenter, skolungdom, handtverkare, handelsbokhållare, till och med egna köpmän m. fl. som begagna denna välgörande matinrättning, der man kan äta sig fullkomligt mätt, med god, men något tarfligare spis, för 8 skilling, eller en bättre middag, dock i samma rum deh vid samma bord för 12 sk. norskt, d. v. s. 2623 eller 40 öre svenskt. Men, huru mycket, som än för en skickligare penna vore att beröra i Norges hufvudstad, vågar jag ej längre uppehålla mina läsare, om jag får några, vid förhållandena inom stadens område. Det är skäl att med några ord äfven vidröra landsbygden. Det första man anmärker, då man åker på landsväg, är vägarnes beskaffenhet. I detta afseende har Norge gått ett långt stycke framom oss. flere riktningar och till betydliga väglängder äro ypperliga chaussber anlagda, hvilka ömsom genom djupa fyllningar, ömsom genom svåra bergsprängningar, äro dragna öfver förut giusänplige trakter, med lutningar af högst 1 på 20, och kunna jemföras med de bästa chausscter på kontinenten. Det är staten, som med dryg kostnad och utan annat bidrag af kommunerna, än ett visst belopp i körslor och dagsverken, bekostat dessa vackra anläggningar. Men kommunerna äro nu pligtiga att underhålla chaussterne, hvilket i sanning är ett allvarsamt onus, då de i allmänhet måste beläggas med sönderslagen sten, och jag hörde amtmannen il Drammen uppgifva, såsom ett exempel på väghållningsbesväret i Norge, en egendom, värd omkring 100,000 rdr svenskt, som s.2de fått sig ålagd 3800 alnars väghållning. Snuskottningen vintertid ansågs dock i vissa trakter i.efrå betungande, än underhållet af sommarvägarne. — Af chausseer bereste jag icke flere, än den emellan ,Kristiania och Hönefoss; men ertor att större delen af väglängden emellan Lill-Hammar vid Mjösens norra ända och Throndhjem skulle bestå af dylika chausseer. Då jag bereste vägen mellan Kristiania och Hönefoss, kunde jag naturligtvis ej underlåta att från rastestället Sundvolden uppstiga på det beryktade berget Krogkleven, derifrån man har en utsigt nära jemförlig med den ifrån Mont Rigi, hvilket jag i förbigående nämner, för att ej göra mig misstänkt för en sådan materialism, att jag skulle vara liknöjd för Norges storartade natur och hänförande vyer, Men, om Norges chausseer för-, tjena vår uppmärksamhet, böra Norges nyaste jernvägsanläggningar förtjena deni ännu högre grad. Derföre ber jag att få orda nå3ot vidlyftigare om dem. Norge har följande: Järdiga stambanor: Bredspåriga (aj lika bredd med svenska statsbanor:) Kristiania-Eidsvoldsbanan, som bygdes i början af 1850-talet af engelsmän, och kostade enligt kontrakt 341,666?; specier norsk mil (1,290,740 rdr för svensk mil):............s.s-:e 6 norska mil. Kongsvinger-banan, mellan Lilleström (en station på ofvannämda bana) och svenslta ee vid Charlottenberg, ärdigbygd 1862, kostar 182,768 specier norsk mil TRON ARV mdr oevanRIir mMIlY 1087 — naAralka mil