Aftonbladet – 19 augusti 1869, sida 3

köar enden; än inträngandet på grannländernas , J rättigheter, städse oeniga Tyskland. Men för Ttillvägabringandet af sådana och flera andra sociala reformer, som äro lika gagnande på båda sidor om Kölen, fordras en allmännare inI sigt om behofvet deraf, och denna insigt vinInes endast genom en lifligare samfärdsel län:I derna etnellan, än hittills egt rum. Dessa åsigter äro visst icke nya. De äro Jaf många uttalade och delas utan tvifvel af Thvarje fosterlandsvän, som aldrig så litet Ttänkt i dessa ämnen. Likväl dröjer man I med samfärdseln; man Väntar på jernvägens I fullbordande, heter det, och uppskjäter beisöken i Norge. Så hade jag länge — allt för länge gjort, då jag i förra månaden haIstigt fattade mitt beslut att göra en liten tur till Norges hufvudstad och dess närmaIste omgifningar. Att resa till Göteborg och derifrån sjöväg till Kristiania torde vara den väg, der det ännu går fortast och är billigast, men jag valde den öfver Kristinehamn. Att derifrån pr ångbåt komma till Carlstad är en lätt passage, som öckså af mig begagnades. Mindre angenäm är färden derifrån till Arvika. Väl går postdiligens hvarje afton, men utom obehaget att resa nattetid, har detta trabsportmedel den vanskligheten med sig att endast erbjuda tvenne platser, som måste i förväg vara betingade, om de sköla kunna påräknas, hvarföre resande ofta ackordera med formän ömn skjuts dessa 8 mil. Så gjorde jag för att undvika nattresan: Jag erfor sedan att diligensen gått tom, under det att äfven några andra resahde; af farbåga att ej få diligensplats, liksom jag hade betingat enskild vagn. Då det beslöts att stycket emellan norska grän sen och Arvika först skulle byggas på den nordvestra banan, skedde det derföre att vi redan hade, genom BSeffle Kanal, sjöväg till Arvika. Deiina begagnas likväl icke hvarken från Kristinehamn eller Carlstad. Må vara att sjövägen förbi Wermlandsväset blefve dertill för lång; men hvarföre har man ej anordnat vågon kommunikation medelst omnibus eller dillgens emellan Carlstad och nämde punkt på kanalen, som icke skulle fordra mer än cirka 3 mil landvägji stället för de 8, som nu måste befaras å en trögkörd, backig väg? Då hundratals millioner nedläggas på jernvägar och kanaler till undvikande af de tyngre och besvärligare landsvägstörbindelserna, vill det synas som borde man på kortaste väg sammanbinda förstnämda kommunikationsmedel. Men det är icke med små anmärkningar öfver bristande företagsamhet i vårt kära fädernesland, jag unnar uppehålla mig, Jag skulle deröfver kunna skrifva alltför mycket. Det är till Norge, Jag ämnar mig, och om mina iakttagelser der, som jag vill säga några ord, Vid inträdet på denna väg inom Norges gränser, kan man ej undgå att bemärka att naturen, redan kuperad och vild på svenska sidan, är det ännu mer på den norska, och man skulle intagas af beundran öfver dessa storartade formationer, om man ej samtidigt erfore ett pinsamt intryck vid åsynen af den skogssköfling, som på norsk sida röjer sig i ännu högre grad, än på svensk, och icke blott. beröfvat de höga bergen deras prydnad, utan vanställer floderna, som betäckas med flytande pitprops och timmer af smalaste slag. I afseende på skogshushållningen fr jag mig finna att de norska skogssköflarne lika litet som — kanske mindre än våra, — skona barnet i vaggan. Men denna omständighet utgör också föremål för många norrmäns. bekymmer. Man kan naturligtvis ej befara ren skogsbrist uti ett land, som hufvudsakligen består af skogsmark, men man befarar, icke utan goda skäl, att exporten af skogsprodukter skall minskas och kanske alldeles upphöra — ej för alltid, men för någon tid, i brist af exportabelt virke. Vid storthingen har också frågan om en lagstiftning, som Kunde sätta gräns för skogarnes uthuggning, varit ofta väckt och tillhör nu en af dem, som icke kunna falla, men städse hitintills har den blifvit qväfd genom skogsoch sågverksegarnes förenade inflytande. Tout comme chez nous! Skogssköflingen, som möter mitt öga vid inträdet i Norge, är också den enda omständighet, som jag, under mitt besök i broderlandet, fann anstötlig. Jag fann deremot mycket — att icke säga alltför mycket, der vi stå efter de praktiske norrmännen. Stå efter, sade jag ty jag ser sakerna ur en prosaisk synpunkt; men tvifvelsutan skall mången af mina landsmän, som besöker Kristiania och bedömer åtskilliga förhållanden ur en motsatt, finna att Kristianiaboarne stå mycket långt efter Stockholmarne. Man söker nemligen förgäfves i Norges hufvudstad efter motstycken tills våra många briljanta kafeer, dit våra landsmän, som oftast dertill uppmanade af våra stora tidningar, strömma i tusental hvarje afton för att afhöra sång, teatraliska föreställningar, musik etc. och dricka punsch. I Kristiania står man mycket efter Stockholm i afseende på teatrar. Man nöjer sig der med en teater, som allt emellanåt står obegagnad, under det att vi i Stockholm hafva, om jag räknar rätt, 6 om vintern och 3 om sommaren, hvilket måtte vara det minsta antal, söm hos oss erfordras, ifall man annars skall sätta tro till en aktad Stockholmstidnings yttrande, då den afbrända Djurgårdsteatern skulle åter uppbyggas, att nemligen dess återställande var ett allmänt kändt behof som man borde genom aktieteckning för det nya teaterhuset afhjelpa. Man står i Norge mycket efter oss i cigarr-rökning. Jag tillbringade ett par helgedagar i Norges hufvudstad och såg massor af befolkningen röra sig på gatorna. En af helgdagarne, då jag promenerade från Skandinavie-Hotel ett godt stycke utom staden, spanade jag uppmärksamt efter huru många rökande, som jag skulle möta, och jag kunde ej upptäcka flere än 3 med cigarr i munnen; deremot en och annan med liten pipa, alldeles så som fransmännen bruka. Ingen skolgosse såg jag, som blossade rök ur en tänd cigarr, såsom man alltför ofta ser på Stockholms gator. Norrmännen stå mycket långt efter oss i punschdrickning. Jag tillbrinTR EE TE a RN RA FR rt ER ae