Aftonbladet – 17 augusti 1869, sida 3

ii gits att Le hemman styckas och förvand I las till jordtorp, hvilkas åboer då utgöra dags fl verken. Vid andra egendomar tagas er eget bruk de fordna arbetshemmanen, oc .I dessa, såväl som hufvudgården, skötas då me I statfolk och tjenstfolk i husbondens kost. Me Jallt detta är väl bekant för de i våra landt I boförhållanden hemmastadde, och dessa sak Tkunnige skola utan tvifvel äfven kunna vits orda, att om arrendevilkoren eller arbetspre stationerna äro för dryga, så blir följden dera densamma — nemligen den — att brukarn berga sig illa; Jag har vistats ett år på en större egendom, som sköttes medelst arbetsprestatione af ett ganska stort antal brukare. De had icke kontrakt; allt arbetet utgjord2s efter gammal häfd och i den mån dagsverken och körslör erfördrades. De hade således en obegränsad arbetsskyldighet, men jag hörde den aldrig klaga deröfver, ty de voro alls icke hårdt betangade. Brukarne bergade sig utmärkt väl och gårdarne hade i flera gereratioer innehafts af säinila slägter. I granskapet låg en annan större egendom; älla de enderlydande hemmanen voro ställda på spanmålsarrenden, och hufvudgården sköttes med statfolk, tjenstefolk och daglönare. Vid den egeridomet rådde stort missnöje. Arrendatorerna voro för hårdt åtlagdas — ehuru det visade sig att arrendespanmålen, reducerad till penningar, representerade en ganska låg ränta på gårdarnes kapitalvärde — och statfolket bergade sig äfven dåligt, ehuru deras aflöning; reducerad i penningar, föll sig ganska dryg för husbonden; Arrendatorerna skulle gerna velat utgöra dagsverken och körslor i stället för spanmål — och hvarföre — jo emedan utgifterna då äro vida mindre och ett vida mindre förlag fordras för att sköta ett hemman, för hvilket afgälden utgår i arbete, än i spanmål. 5 I den tredje artikeln inlåter sig författaren mera på den enskilda dagsverksskyldigheten i Sverge, hvilken åligger brukare och arrendatorer att till jordegaren utgöra. I detta ämne äro hans åsigter mycket virriga och här visar sig ändå mera tydligt att sakkännedom fattas hos honom. : Af trenne i andra kammaren vid sistlidne Riksdag väckta motioner, för hvilkas kläm han redogör, drager han den slutsatsen att lagstiftningen är ofullständig angående jordegares och arrendatorers ömsesidsga rättsförhållanden. I afseende på dessa motioner tillåter jag mig anmärka (under fullt erkännande af motionärernas välmening), att de allenast voro af särskilda omständigheter framkallade, voro hvad man kallar sensations-motioner, till följd hvaraf de icke tillvunno sig några sympatier i Andra kammaren; de försvarades icke heller der ens af motiohärerna sjelfva, då de af lagutskottet afstyrktes — och hvarföre afstyrktes de? — jo, emedan i den nyare lagstiftningen gör sig alltmera den åsigten gällande att det fria aftalet, när detickeingriper i tredje mans rätt, bör respekteras. Då förf. ordar om huru orimligt det nuvarande förhållandet är, att arrendatorn å obestämd tid skall vara skyldig fullgöra ett ofta till arbetets beskaffenhet obestämdt antal dagsverken, så gör han det till en allmän företeelse, som numera åtminstone är ett ganska sällsynt undantagsförhållande. Vid de allra flestå egendomarne utgöra arrendatorerna (rättare sagdt brukarne) sin arbetsskyldighet till bestämdt belopp och å bestämda tider, enligt kontrakt — och med körslorna är förhållandet enahanda. Föröfverarbete i begge en erhålles särskild betalning af husbonjen. Förf. frågar vidare harmfull, med hvilken känsla skall arrendatorn, som sjelf 4 jordbruk, gå i jordegarens arbete såsom hans enskilda tjenare? Men har då ej arrendatorn mottagit jordbruket med det uttryckliga vilkor, att verkställa arbete hos jordegaren? Är det väl vanärande för en arrendator att arbeta hos sin husbonde? Gör han det väl utan ersättning? När har det blifvit skymfligt att vara någon enskilds tjenare? Kanske, utropar författaren vidare, skall han (arrendatorn) nödgas köra jordegarens plog, just då hans egen jord behöfde plöjas!s — Ja det är visst möjligt, men har då ej den förre åtagit sig äfven detta arbete, då han tillträdde den jord, för hvilken han skall utgöra arbete? Ifall förf. sjelf antagit en tjenare, så undrar jag storligen om förf. nöjer sig med om denne, tillsagd att uträtta ett angeläget ärende på norr, svarar: Dermed får anstå, ty jag måste för egen räkning uträtta ett lika angeläget ärende på söder. Kanske, fortsätter förf., skall arrendatorn nödgas berga jordegarnes skörd just då regnet hotar att förderfva hans egen! — Ja, det kan verkligen också hända; men om förf. sjelf vore jordegare och hade brukare som åtagit sig att berga hans skörd, så betviflar jag att han skulle nöja sig med att den lemnades ute, derföre att brukaren hotades med regnväder. Vill brukaren åtnjuta fördelarne, så måste han väl äfven underkasta sig olägenheterna af det träffade aftalet. Författaren anser det icke vara tvifvel underkastadt att dagsverkssystemet är i nationalekonomiskt hänseende skadligt :och derjemte bidrager att öka fattigdomen, okunpigheten och missnöjet bland den talrikaste arbetsklassen; men när han derefter skall anvisa huru det onda skall afhjelpas, så går det ej bättre för honom, än för andra reformatorer af det lösliga slaget. Det kanicke vara meningen, säger han, att genom lagstiftningen med tvång söka införa den förbättring, hvartill det alltid är lyckligast om förhållandena fritt utveckla sig sjelfva; men af lagstiftaren kan man dock fordra, säger han, att till förekommande af prejeri och godtycke från jordegarnes sida, så vigtiga aftal som angående lega af jord, skola afslutas skriftligen och med vittnen, samt att afgälden, vare sig i penningar, varor eller andra tjenstbarheter skall i kontraktet till beloppet utsättas. Detta utgör således den stora klämmen i de tre artiklarne! Jag väntade sannerligen något mera positivt förslag, åtminstone något rit VRT or Ta bin TNE Hg bn RR