Aftonbladet – 17 augusti 1869, sida 3

Ytterligare om dagsverksskyldigheten. Herr redaktör! ; Det är Hed aölediing äl om artikelserie med rubrik Om dagsverksskyldighet och signerad —I—, ) som jag fattar pennan, under förhoppning att ni äfven: skall bereda plats i Aftonbladet för några anmärkningar och upplysningar, föranledda af det som i nyss antydda artikelserie förekommer: Arbetets organisations är af stor vigt och Aercin har äfven skrifvits och talats ganska mycket; men åsigterna i denna lika litet som i nästan hvarje annan vigtig fråga äro långt ifrån så utvecklade ännu, att de antagit karakteren af orubbliga grundsatser. En spetialitet al arbetet — dagsverksSkyldigheten, har författaren —I— försökt att organisera, men jag vågar dock påstå, att hans förslag är overkställbart, äfvensom, att på det ämne han inlåtit sig, saknar han erforderlig sakkännedom: hans välmening betviflar jag dock icke. WVilligt erkännes äfven hans beläsenhet rörande de agrariska förhållandena i åtskilliga främmande länder; iten jag tillåter mig apmärka, att hvad han anfört rörande dagsverksskyldighetens aflösning, elier reglering der, eger nästan alls icke någon praktisk tillämpning i Sverge. Han synes påtagligen icke hafva sig bekant, att i de af honom omförmälda staterna, der dagsverksskyldigheten genom statsmakternas ätgörande Plifvit aflöst, har kronan haft eganderätten till den endast vilkorligt uppdåtna jord, för hvilken arbetsskyldighet utgjorts till vissa hufvudgårdar,. hvilkas egare under en eller annan: form fått godtgörelse för de afskaffade arbetsprestationerna.. Men jag betviflar, att förf. verkligen skulle vilja pöjka dekreterandet af ett lagbud medelst vilket den arbetsskyldighet afskaffas — d. v. s förbjudes — hvilken nu utgöres såsom afgäld för jord, som med full eganderätt innehafves af enskilda personer, — eller föreställer sig förf. att våra lagstiftare skulle wnilja inlåta sig på det lika vådliga, som befängda experimentet, att föreskrifva det egare af dylik jord skulle i afgäld för densamma absolut betinga sig spanmål eller penningar, men icke dagsverken eller körslor, fastän äfven brukaren hellre utgör dagsverken, än lemnar spanmål? Vill han väl på detta om-. råde förbjuda aftaletsfrihet? Ja —i denna riktning går verkligen hans argumentation, då han ordar om huru ofullständig lagstiftningen är rörande den enskilda dagsverksskyldigheten i Svergen. Hvad lagstiftaren möjligen kan göra är att förbjuda aftal om obegränsad — eller rättare sagdt obestämd dagsverksskyldighet såsom afgäld för jord; men ett sådant förbud: — oberäknadt att det kan på flera sätt kringås, erfordras alldeles icke, först och främst emedan brukarne, då aftalet uppgöres, med deras säkerhet finna förenligt att bestämmelse sker hvad de skola utgöra, och dernäst emedan den obestämda arbetsskyldigheten alltid i längden blir för jordegaren sjelf mest förlustbringande. Mot dagsverkssystemet hyser förf. en utpräglad ovilja: det består deri — säger han — att jordegaren åt sina lifegna upplåter ett jordstycke, af hvars afkastning de skola förskaffa sig sitt uppehälle och såsom godtgörelse härföre bruka den jord han behållit för sig sjelf — och säger förf. vidare: det är längesedan bevisadt, att dessa från samhällets råhetstillstånd qvarstående arbetsprestationer hindra jordbrukets framsteg och i moraliskt, såväl som i ekonomiskt hänseende högst menligt inverka på en talrik klass af samhällets medborgare. Det är förvånande att någon på allvar talar om lifegenskap i Sverge. Kan väl den arbetsskyldighet, som här utgöres af hemmansbrukare och jordtorpare jemte deras tjenstefolk, hvilken grundar sig på kontrakt, som kan uppsägas — och hvilken är till belopp och beskaffenhet, noga bestämd — få namn af lifegenskap? Aro väl de ofvannämnda dagsverksskyldiga arbetarne för lifstiden fästade vid samma egendom och husbonde? Säljas de väl med jorden? Få de då icke ingå giftermål utan med jordegarnes samtycke? o. s. v. Hvarföre skulle de arbetsprestationer som utgöras af hemmansbrukare och jordbrukare såsom godtgörelse för den jord som till dem upplåtits, vara mera vanärande, mera moraliskt och ekonomiskt förderfliga, än de arbetsprestationer, som af hela den tjenande befolkningen utgöras mot kontant lön, med eller utan kost hos husbonden? Det förekommer mig som hade. förf. alls icke kommit i tillfälle att erfara huru landtboförhållandena äro ordnade i det land der han sjelf är född och bosatt. Om och när han så gör, skall han snart till sin stora förvåving inhemta, att den af honom absolut fördömda dagsverksskyldigheten möjliggjort för en ganska stor mängd familjer bland allmogen, att med ett ganska ringa kapital idka jordbruk och bereda sig utkomst, hus och hem, — och att det för dem är vida lättare att ntgöra afgälder i arbete, än i penningar eller spannmål. Författaren kan gerna tå rätt, äfven, om han icke har rätt i sitt påstående att arren