Aftonbladet – 17 augusti 1869, sida 3

en aning sagt honom, att utan arbetäre kar landtbruk icke bedrifvas och att det är absolut omöjligt föreskrifva af hvilka persone arbetet skall, eller icke skall åstadkommas Om för öfrigt förf. hos någon sakkunnig förfrågat sig, så skulle han snart hafva erfarit att just det som han anser i lagstiftningsväg böra föreskrifvas; nemligen att brukningskontrakter skola äppgöras, numera nästan öfverallt eger: rum, och det sker icke blott för det fall som förf. anser det ensait behöfligt, nemligen till förekommande af prejeri och godtycke från jordegärnes sida, utan lika mycket derföre att jordegarnes rättigheter gent emot brukaren skola blifva bestämda. — Den organisation af dagsverksskyldigheten som föresväfvat förf. är emellertid ganska kuriös. Enligt hans åsigt, skall allt arbetet äfven till sin beskaffenhet vara ytterst noga bestämd, — ty, säger han, det är nemligen icke likgiltigt om dagsverket består i att hugga ved eller vagga barn. Men kan förf. uppgifva något enda ställe der barnvaggning sker på dagsverke? Kan det väl vara behöfligt, att i ett kontrakt om arbetsskyldighet med ytterlig noggrannhet uppräknas alla de olika arbeten, som vid ett jordbruk förekomma? Derpå svarar förf. naturligtvis ja, enär det annars icke innefattar ett rättsgiltigt aftal. Det både puerila och förvända i ett sådant yrkande kan lätt genom ett enda exempel bevisas. I intet kontrakt förekommer väl att brukaren skall utgöra arbete vid sockerbetsodling, som nu torde blifva införd på många egendomar. Skall han då lagligen kunna vägra sitt arbete dervid. Skall väl jordegaren nödgas upprätta nya bruknisgskontrakter med tillägg om arbetsskyldighet äfven i nyssberörda fall? — Vanligen anses det nyttigt att de personer, som sysselsättas vid andtbruket, erhålla öfning i alla vid det förekommande arbeten, och vid det, likasom i alla andra yrken införas alljemnt nya och örbättrade metoder. Jag slutar med den uppriktiga önskan att örf., hvars välmening jag ej betviflar, måtte tudera våra landtboförhållanden på landet och äledes ickei studerkammaren konstruera dem vå egen hand; att han måtte samtala med uppysta och redbara landtmän — och sådana finvis öfverallt — och när han så gjort, är jag ullt öfvertygad derom, att han skall komma ill mera sunda åsigter, blifva mera praktisk ch till sist inse, att ju mindre man inlåter ig på att lagstifta om den enskilda hushållninen, inklusive den enskilda dagsverksskyldigeten — desto klokare förfar man. — M.