Aftonbladet – 11 augusti 1869, sida 3

7 ; LJ men att detta isäa å är svårt att uttala så som kort, och derföre alltid i detta fall förändras till det öppna ljudet. — Detta 12808 av de sist uppräknade exemplen ( hålla, lång, etc.) hvilka uttalas med det öppna ljudet, ehuru de skrivas med å, hvilket skrivsätt dock synes oss vara riktigt i enlighet med deras derivation eller slägtskaper. Enligt det här anförda, tyckes det som om man kunde ha fullt skäl att helt och hållet uppoffra skillnaden i skrift mellan öppet och egentligt å-ljud derigenom, att man sma ningom inskränkte bruket av 0: — Säkert skulle vi icke ha svårt för att vänja Oss vid skrivsätten: aftån (afton), båck, däck, Kär nung, sån, årre, ete., och bokstaven 0 skulle snart gälla ensamt för det slutna o-ljudet, i ko, stol, etc. — Men här stöta vi emot en ny svårighet, som synes oss alltför stor att lätt hoppa över. — Detta slutna o tyckes vara eget för de götiska (skandinaviska) språken. Jag känner ej huruvida det bibebållit sig i Spanien, hvarest Göternes avkomlingar än i dag utgöra den herrskande klassen, men i de övriga, mera bekanta, vesteuropeiska språken tyckes det saknas eller blott finnas såsom i otydliga spår. I Tyskan tyckes ordet Oder (conj. och flodnamn) ha ett någorlunda sådant ljud, men i Lohn, Mokn m. fl. är vokalen ett rent å.— I Fransyskan finnes ett ganska kort, siutet o uti orden moi, loi, och n. få flera; i Engeiskan tyckes det alldeles saknas. (Möjligtvis kan det dock finnas i flera av dessa länders folkspråk). Men uti alla dessa språk förekomrna ganska talrika å-ljud, som uttalas ömsom öppna eller slutna, och överhuvud skrivas med 0 samt, i fransyska och engelska, dessutom ofta med av (aucun, eau; saunter). I tyskan synes ingen eller föga skillnad göras i uttalet, utan samma o kan läsas än mera öppet, än mera slutet. — 1 de båda övriga språken har deremot hvarje ord oftast sitt bestämda uttal, men ingen skillnad tyckes derefter göras i skriften. — Bokstaven o är alltså i dessa språk det huvudsakliga tecknet för båda å-ljuden. Hos oss är det redan till ex del, och tyckes vara nära att uteslutande bli tecknet för ett ljud som icke finnes i de större, mest bildade folkens språk, hvaremot vi antaga ett nytt tecken (å) för de ljud som i deras språk betecknas med o. — Detta är i sanning betänkligt, och synes 0ss icke kunna undvikas annat än på ett sätt, nämligen att antaga ett nytt tecken för det oss egna ljudet, samt för övrigt bibehålla de båda gamla (0, å) ungefär efter nuvarande bruk. — Det nya tecknet vore både lätt att finna och att införa; det har redan blivit föreslaget att bildas efter det grekiska w, men upptill hopslutet och rundt. — Med detsamma kunde man ändra å till ett nedtill rundt men upptill inskuret o. — Dock torde man behöva tänka härpå ännu ett och annat års tid, liksom på ett par andra önskningsmål av samma slag. bto. Ännu återstår ett av språk-congressen gjordt förslag, att lösa den tämligen svåra frågan angående konsonanternas fördubbling och dessa fördubblingars delning i stavelser, i enlighet med det som är brukligt i Danska och Norska språken. — Fördubblingen bör nämligen bortläggas i sluvet av oböjliga ord, såsom: at, til, up, och (såsom altid varit brukligt, i: om, som, fram, än); men den lär böra bibehållas i de böjliga, såsom: full, tall, kropp, lätt. (Vi ha hittils icke varit vanda att fördubbla ett slut-m såsom: lam, ,stam, kom, rom). Aven bortfaller fördubblingen framför en böjningsändelse som börjar med konsonant, t. ex: fälder bygde, grant (av fälla, bygga, grann); men den bör bibehållas då tvetydighet derigenom undvikes, såsom: fullt — fult, visst — vist, kallt — kolt, — Det är ännu ovisst hurnvida den anses böra försvinna framför ändelser hvarigenom nya ord bildas, såsom: fälning, bygning, granlåt, fördubling? Men vi måste tillstå att vi icke inse nödvändigheten av någondera av dessa två inskränkningar (såsom bygde; bygning). Vi hoppas dock få närmare underrättelse härom i den utfofvade redogörelsen, hvarest i allmänhet närmare upplysningar torde fås om fördubbling eller icke framför konsonanter, såsom i orden: allmän, rossla, mussla, rista, mista, nystan, rusta, lukta, skrift, lyfta, etc. hvilka ord väl torde böra bibehållas vid det hittils vanliga. — Den första inskränkningen I (i oböjliga ord, såsom: at, til, etc.) är 0ss I fullkomligen klar, då slutkonsonanten i dessa lord icke bör anses för lång, ehuru han väl kan brukas såsom sådan. — Att de i skrift fördubblade konsonanterna icke egentligen utmärka dubbla ljud, utan i stället långa konsonantljud, visas i den nyss citerade avhandlingen i Vet. Ak:s Handl. 1856. i Slutligen nämnes i korthet att främmande, q hos oss allmänt begagnade ord, böra skrivas på inhemskt vis, hvilket väl är nästan allt som derom kan sägas. — Så snart vi på allvar företaga en rättelse av de talrika och betydliga oriktigheterna i vårt eget språk och söka att införa ett skrivsätt hvarigenom hvarje bokstav får sitt eget, bestämda ljud, och hvarje språkljud får sitt eget bestämda tecken, så är det fullkomligen rätt att på samma sätt behandla de utifrån lånade ordens ee Kr NESSER Till Redaktionen af Aftonbladet! Tndertecknad vågar ödmjukast anhålla om plaxs