Aftonbladet – 11 augusti 1869, sida 3

framföre 2 eller t, uttalas det vänligen såsom f och bör då, efter uttalet, betecknas med f; t. ex. haft, skrift, hälft, lifskraft, hafsvatten av hava, skriva, halv, liv, hav. Denna anmärkning är högst vigtig, ty genom densammå uttalas en allmän grundsats, som, ehuru undantag stundom kunna bli nödvändiga, måste utgöra den hufvudsakliga ledtråden för all rättskrivning. Skriften är ingenting annat än en fixering av talet och måste helt och hållet rätta sig derefter: Hvarje ord måste så vidt möjligt är skrivas så som det uttalas, utan avseende på derivationen. I enlighet med denna grundsats måste vi t. ex. utbyta g framför t mot k, såsom: riktig, mäktig, viktig, jakt, i st. för de brukliga: rigtig, mägtig, vigtig, jagt. Att vilja bibehålla ordet jagt (av jaga) för att skilja det från jakt (e. a. fartyg), är en onödig åtskillnad, som icke lärer behövas mera i skrift än i tal. Men ordet jakt (fartyg) är även härledt från stamordet jaga. Vi omnämna denna rättelse här såsom ett corollarium, ehuru den ej synes vara vidrörd av språkcongressen. Bruket av e för att beteckna ä-ljudet bör inskränkas och isynnerhet utdömmas där detta ljud är långt, (såsom: där. Vanligen skrives här och der,, derstädes, 0. s. V.l Först anses denna rättelse böra göras vid förbindelsen jä; således: järn, stjärna, tjäna, — och (med kort ä-ljud) jämn, jämte, hjälpa, hjälte ete. — Det är utan tvivel välbetänkt att man nu icke närmare reglerat för bruket av ä i stället för e, då en rättelse i detta hänseende är en av de aldra svåraste att genomföra, i anseende därtill, att e, då det är kort, oftast får ett mer eller mindre tydligt ä-ljud, t. ex. hämta (eller hemta, av hemtaga), ränsa (rensa, av ren). Orden den, detta, dessa, dem, det 0. s. v. ha ä-ljud, som i det sista t. o. m. vanligen är långt; men de flesta torde väl protestera mot deras skrivande med ä (dän, dät, dätta). Annars finnas nog av exempel på korta ä, t. ex. lätt, fälla, gäss, häst, rädd, hvarföre ändringen av en mängd ord, hvilkas tydliga, men korta äljud plägar skrivas med e, icke bör vara svår; t. ex.: väkst (vext), väl:sa (vexa),läksa (lexa), mässa (messa), tämligen, nämligen 0. 8 Vv. — Likaså finnas talrika ord som uttalas med kort e; t. ex. ett, hem, lem, sett, bett, fett, samt ändelserna en och et, såsom mannen, barnet; hvarav synes att svenskan har lika väl korta esom ä-ljud. Likväl stöter man här på talrika svårigheter; t.ex. i anseende till de nyss nämnda pronomina; hvarföre, om någonsin derivationen bör få bestämma skrivsättet, så torde det vara här, nämligen på de aldra svåraste ställena. De flesta anförda pronomina uttalas ännu ofta i vissa folkdialekter med kort i, i st. för ä, såsom! ditinej ditta o. s. Vv. — Det inses lätt att detta ämne behöver väl undersökas och genomtänkas för en franideles skeende fullständig rättelse. — Likaledes framställer sig här den önskar lios oss, att sjelva bokstäven ä framdeles måtte bortiäggas och utbytas mot det i syskonspråken brukliga . De genom lösa eller frånskilda bitecken bildade bokstäverna äro,i många hänseenden olämpliga, emedan de icke blott äro (för våra ögon) fula, utan även besvärliga, då de lösa tecknen lätt uteglömmas eller förväxlas, oberäknadt det, att de ofta göra förtret i boktryckerierna; emedan de lätt avbrytas. Detsamma gäller öm vårt. ö, som vida bättre betecknas med det danska s; ävenså, om vårt å, bvilket, liksom danskans aa bör utbytas mot ett nytt tecken. Detta har längesedan blivit hos oss föreslaget, liksom alla de här avhandlade och flera dermed i samband stående ämnen. (Se t. ex. avbandlingen Om phonetiska bokstäver i Vet. Ak:s Handl. 1856). — De lösa tecknen böra icke vara andra än de accenter för kort och lång vokal, som nödvändigt behövas för en fullt phonetisk skrift. Om man vill bilda nya behövliga bokstäver genom frånskilda tecken, så bli de flera vid samma bokstav och derigenom svåra att iakttaga och lätta att förväxla samt i hög grad förvillande om de ändras. Om dertill accenter behöfva användas, så blir oredan fullständig: Dessutom kunna de icke hållas lika för olika språk. Vi måste utsäga detta, ehuru Europas utmärktaste språkforskare: t. ex. Bopp, Lepsius m. fl. bildat sådana bokstäver. Såsom ett exempel på den förväksling som kan uppkomma genom dessa tecken kunna vi blott anföra att vårt ö ofta av utlänningar anses för ett o försedt med åtskillnadstecken (dixresis) och att det för oss ser rätt besynnerligt ut, då man ofta utomlands brukar detta tecken över o, t. ex. i: zoölogi. Dieresis äl dock ett tecken som -av sig sjelv bortfaller så snart man har bestämt att alla vokale! skrivas med enkla tecken. I sammanhang med föreskriften om c och ä föreslår mötet att bruket av 0 såson beteckning för å-ljudet bör inskränkass. — Denna föreskrift kan väl ha sin riktighet men den synes oss förbunden med ännu störr: svårigheter än den förra, och inga närmar bestämmelser äro lemnade uti de av tidnin garna meddelade uppgifterna. — I svenska: finnas, liksom i de flesta språk, 2ne bestämd olika å-ljud, hvilka i synnerhet väl kunn: åtskiljas i orden kol och kål. Man kan dessutom anföra följande ord hvilka dessa ljud pläga uttalas såsom tydli gen skilda . och kål. i . och så, såningsmachin. nål . attskrivano?) och nå, uppnå. I dåna (dundra, dona?) och dåna ( allai vanmakt båda (v.a; bebåda boda?) och båda( bägge). Det första av dessa ljuden (i kol) är et Ås. k. öppet ljud;-det andra, (i kål) är någo mera slutet (uttalas med något mera hop