Aftonbladet – 11 augusti 1869, sida 3

(Insän dt.) Om förändringar i svenska rättskriv. ningen. (Af insändaren skrifvet och enligt hans önskan tryckt med tillämpnivg af de af Nordiska språltkongressen uppstälda grundsatser. Anm. af Redaktionen.) Med fägnad har man uti allmänna tidningarna sett, att den congress, som i slutet av Juli månad varit samlad här i Stockholm, för att revidera de skandinaviska språkens rättskrivning, icke blott snart kommit till ett resultat, utan ock att detta varit godt och värdt att antaga, och för att uttrycka vårt bifall, iakttaga vi i denna uppsats större delen av de föreslagna rättelserna. Hvad svenska språket beträffar, är det en grovhyvling som blivit gjord, i det att blott de mest i ögonen fallande oriktigheterna blivit utdömda; men långt ifrån alla behövliga rättelser blivit gjorda, hvilken inskränkning vi dock fullkomligen måste gilla. Vi äro nämligen slavar av bruket, av modet, och finna fult eller oriktigt hvad som icke är brukligt. Om några ord i vårt språk, hvilkas vanliga stavningssätt är felaktigt eller rent av orimligt, rättas och framställas sådana som de böra vara, så synas de oriktiga eller stötande för de flesta personer, som ej förut tänkt sig in i detta ämne; t. ex. orden: kniv, löv, giva, bliva, skriva, gräva; hvaremot samma ord, skrivna på det vanliga; men alldeles förvända sättet, såsom: knif, lfy tlöf, gifva, blifva, skrifva, gräfva, synas vackra och i allo passande. Ju vanligare förekommande dessa ord äro, desto fulare tyckas de vara i sin rättade form; det fulaste bland alla blir således den ständigt förekommande partikeln av (af). Om man derföre ville på en gång företaga alla behövliga rättelser, så skulle skriften derigenom få ett så frånstötande och avskyvärdt utseende för hela den stora allmänheten att rättelsen derigenom försvårades eller gjordes omöjlig. Men tycket ändrar Isig, och då man blivit vand vid ett nytt skrivsätt finner man det godt, om det är riktigt. Vi anse således de församlade språkmännen hava handlat rätt, då de nu allenast I föreslagit de viktigaste rättelserna. Sedan dessa blivit vanliga kunna flera företagas. Vi skulle till och med önska någon inskränkning i de nu gjorda ändringarna, hvarom mera strax nedanför. De förslag till rättelI ser i svenska ortografien, som nu blivit gjorda läro, enligt uppgift i tidningarna, följande, I hvilka vi här framställa i en något annan lordning än den, hvari vi sett dem uppgivna. 1:o. Blott latinska stilar böra användas i skrift och i tryck; (frakturstilarne böra således bortläggasl. 2:0. Onödig sammanskrivning av ord undvikes, och orden :skrivas skilda, såsom: i sanning, för övrigt, till handa 0. 8. Vi 3:0. Öfverflödiga och dubbla bokstäver bortläggås. Dessa äro för svenskan: q, som blott brukas framför v, i stället för k, och alltid bör ändras till k, t. ex.: kvast, kvinna, kvist, kvick, tör qvast, qvinna, qvist, qvick. z, som allenast brukas i stället för !cs, bör i rent svenska ord utbytas mot dessa bokstäver, t. ex.: laks, vaks, olkse, för lax, vax, OXe. : th utbytes i inhemska ord mot enkelt 7: torsdag i stället för thorsdag. aw BHortfaller såsom överflödigt och ersättes av v: Vänern, Värmland i st. för Wänern, Wärmland. Många personer torde finna lämpligt att härefter rätta sina namn. I skånska folkspråket finnes dock ett ljud, detsamma som i engelskan, hvilket bör skrivas med w, t. ex. (i sk. och eng.)will, wind; eng. window, sk. windue (fönster). Långt s, som redan länge varit obrukligt i tryck, bör även undvikas i skrift. c, som är en i svenska ord nästan obruka I lig bokstav bibehålles dock i den fördubbling -lav k som vi äro vanda att skriva med ck men blott såsom en grafisk beteckning i stället för klo, t. ex. tock, icke, i stället för takk, ikke. Vi kunna visserligen gilla denna t föreskrift såsom tills vidare gällande, isyna Ånerhet som ck är vida lättare att skriva är f kk; men det synes oss som om skrivsättet sÅek antingen borde bibehållas för alla tillfäln len eller ock helt och hållet utbytas mot kk alsåsom länge varit brukligt i Danska och h I Holländska. Föreskriften att bruka ck di -l ordet är helt, samwanskrivet (såsom icke k I tacka), men kk då det delas (på 2 rader, så nÅsom ik-ke; tak-ka) förefaller oss mindre an r I taglig. . 4:o, Hvarje bokstavsljud betecknas (si a vidt möjhgtl med sitt egna bokstavs :e tecken och aldrig med något annat ål v-ljudet betecknas endast med v och aldri; I med f, såsom nu är vanligt i slutet av sta velser, eller med fv emellan 2:ne stavelse tÅt. ex. av, liv, kniv, brev, leva, skriva, stava , hava, duva, i st. för de nu brukliga: af, li n, knif, bref, lefva, skrifva, stafva, hafva, dufva 1Denna rättelse är lätt och kan alltid göra: i Fullkomligen riktigt anmärkes härvid, att r bibehålles framför s eller t der det ljuder så ralsom f, t. ex. haft, drift... oaktadt formern aI hava, driva eto — Då nämligen v-ljudet, an i devivater av dvlika ord. kommer att st mm ee Re i Fra I4 Tr KK — r