Aftonbladet – 5 augusti 1869, sida 3

ryste hön och sade att han hade något tigeraktigt i sin karakter. Kommer du ihåg Benoit, sade hon; stackars Benoit som kom till Normandie som min laequais? Då jag reste tillbaka till Anjou, gifte han sig med en flicka från Leurre och flyttade hem till sin fader, för att hjelpa honom med gården. Den stackars gossen hade insupit herr baronens läror — och spridde dem. Det berättades att det fanns ett hugenottnäste på mitt gods. Min kusin kom med sina soldater för att förstöra det. O Berenger, han ville icke höra på några böner, han hade intet förbarmande; han lät dem samla sig en söndag, så att han skulle kunna fånga dem alla. Han tände eld på huset och dödade dem som försökte fly; om någon togs till fånga utlemnade han honom till biskoparnas domstol. Benoite, den gode, vänlige Benoit, som brukade leda min gassgängare, blef först sårad, sedan dömd och slutligen bränd — lefvande bränd på torget i Lugon! Jag hörde Narcisse skratta — skratta, när han talade om de arma menniskornas skrän och skrik i det brinnande huset. Mitt eget folk! som älskade mig! Jag var ej mer än tolf år gammal då, men den uslingen brukade redan då egna mig en halft gäckande hyllning, som om jag varit bestämd för honom; och ju mer jag föraktade honom och sade att jag tillhörde dig, dess mer skrattade både han och min tant, abbedissan, som om de trodde att de redan hade sin fågel i bureu: Men de lemnade mig i fred tills min onkel hemtade mig till hofvet, och då började de igen; och när de sade att du öfvergifvit mig, hade jag ej mera något att hoppas på, inte ens klostret. Men ack! det är förbi nu, och jag är så lycklig! Du har blifvit så god och så vacker, Berenger, och så mycket längre än jag kunde föreställa mig, och du ser ut