Aftonbladet – 5 augusti 1869, sida 3

Article Image
Bref från en vandrande kotanist. L Trondhjem den 27 Juni 1869. Medan regnet piskar på fensterrutorna och vi icke kunna gå ut, tager jag tillfället i akt för att skrifva några rader till hemmet. Jag vill derföre efter mina knapphändiga anteckningar och ur mitt mintie framleta hvad jag upplefvat sedan vår skilsmesså. esan från Stockholm till Hernösand var otreflig, emedan det stormade och regnade hela vägen. Det endå ställe, vi anlöpte, var Sundsvall, om hvilken stad jag just icke har något att säga, ty hvarken den sjelf eller dess. omgifningar har något vidare märkligt. I Heritiösand mottogs jag af min reskamrat, i hvars gästfria familj jag tillbragte de dagar, jag vistades i staden, under hvilken tid vi gjorde en exkursion en mil in i landet, hvars nator mycket liknar Södermanlands. Öfver allt fions sinå sjöar omgifva af skogbeväxta kullar, Hvad Hertiösand sjelfv beträffar, så står det i naturskönhet visserligen betydligt framom Sundsvall, hvilket dock ej vill säga mycket. Det vackraste stället är Framnäs, som ligger på en höjd strax utanför staden med titsigt öfver denna och hamnen. Den 15 dennes stego vi under hällregn ombord på den lilla ångaren Fänrik Stål, tör att fara uppföre den mångbeprisade Ångermaneifven. Första delen af vägen — upp till Nyland — är dock icke något så utmärkt; eliven är här så bred att mai förr tror sig fara på en sjö än på en flod. Den är uppfylld af öar och har helt och hållet skärgårdsnatur. Det,som mest faller i ögonen, är den massa ångsågar, som finnas utåt elfvens stränder; vi kunde stundom från ångbåten räkna till 5 å 6 sådana. Då man kommer förbi Nyland, blifva stränderna flacka och bilda en ganska vidsträckt slött, bortom hvilken skogbevuxna höjder resa sig. Ju längre man kommer uppför elfven, dess mindre utsträckning får likväl slätten, och slutligen blifva stränderna bräntå och bilda nipor, hvilka stänga all utsigt öfver det omkring liggande landet. På aftonen kommo vi till Sollefteå, hvarifrån vi på vagn fortsatte resan genom det mest omvexlande landskap. An går vägen genom leeöide nejder, än genom milslånga skogar, men träd, dugande till timmer, ha vi dock ej under hela resan kunnat upptäcka. På eftermiddagen den 16 kommo vi in i Ragundatrakten, det mest förtjusande man kan se! Men huru kunna beskrifva det? Då man passersr gränsen mellan Angermanland och Jemtland, far man igenom en stor skog, vid hvars slut man befinner sig på en höjd, från hvilken man har utsigt öfver en vidsträckt dal, der Foss vackra kyrka är belägen. Sedan man farit förbi denna, träffar man snart på Indalselfvefi, hvars lopp sedan följes af landsvägen förbi Ragunda och Krångede till Stugun. Under tiden far man högt uppe på sidorna af de elfven omgifvande åsarne; under sig har man elfven, som slingrar sig genoih den inest leende dal, under det att den här oeh der bildar en skummande fors. De största af dessa forsar, nemligen Ragundaforsen och Krångedeforsen, besågo vi nerifrån. Ragundaforsen bryr jag mig ej om att beskrifva, ehuru den är ganska vacker, då den i mitt tycke är intet emot Krångedeforsen. Då man Ietönat Krångede gästgifväregård, dröjer det ej länge fört än man får höra bruset af den väldiga forsen. Den synes dock icke från landsvägen annat än styckevis, så att man måste gå den ganska besvärliga vägen ned till floden, om man vill se forsen i all sin prakt. Men är vägen dit ned besvärlig, så får man dock en tillräcklig belöning för sin möda. Så långt man kan se utåt elfven, är den snöhvit och på flere ställen höja sig hvita pelare af skum, betecknande de ställen, der forsarne i forsen — det vill säga: vattenfall — finnas. På alla sidor omgifves man af höga, vilda och med barrskog bevuxna berg. Icke heller finnas här några sågverk eller dylikt, som genom den rörelse de utveckla störa intrycket, utan allt är så som den fria naturen sjelf åstadkommit det; blott vid det nedersta fallet står en obetydlig, förfallen såg, hvilken synes ditsatt blott för att ännu mera låta den vilda och storartade taflan framträda. Sedan man lemnat denna fors kommer man snart ned i en mera jemn trakt, som visserligen erbjuder många vackra taflor, men dessa blekna dock, då man nyss sett trakten utmed Indalselfven.

5 augusti 1869, sida 3

Thumbnail