Aftonbladet – 4 augusti 1869, sida 3

å rä tad rt ne an är et tt an ggS ta 6. h It verlden: man sätter icke värde på det, ma blott behöfver sträcka ut handen efter, fö att få tag uti! Ed Vare det dock långt ifrån mig att jag der före vill bestrida Paris företräde i afseend på konstskatter och kuriosa! Men nog skull ni väl finna det litet besynnerligt, ifall ja erkände att jag, under hitt korta vistand här, mycket merå gjort mig hemmastäd ined hvåd t; ex. Louvren har inom sina väg ar, än under långa tider förut med hva tockholms nationalmuseum eger? Jag kän ner att blygselns rodnad färgar mina kinder men det finns med all säkerhet flera af min: landsmän, som i det fallet måste göra mi; sällskap. Och när man tröttnat på att umgås mec sådana storheter som Nero, Caligula, Messalina m. f., eller tycker sig ha njutit till räckligt af Rafaels, van Dycks, Rubens Rembrandts, Blondels och andras snilleskapelser, skyndar man med andan i halsen ner i grafhvalfven i Panthbon eller i någon jernvägsvagn i — kloakerna. Dessa senare förete, utom egendomligheten i och för sig sjelfva, just ingenting annat märkvärdigt än att de, i förhållande till sitt ändamål, äro ofantligt snygga. Man skulle nästan kunna bo der — för kortare tid, förstås. Också påstås att kejsar Napoleon åtskilliga gånger användt dem till kaserner för sina trogna gardesregementen: Under senaste oroligheterna t. ex. lära icke mindre än 4000 man ha varit utposterade i kloakerna. En försigtig general är beredd på allt: barrikader ofvan och minor under jorden. I Pantheon har det gått hett till ibland. Den heliga Genoveva, hvars ande, i egenskap af skyddspatronessa, kringsväfvar PaIris, har flera gånger blifvit utmotad ur tempJlet, men genom ett dekret af 1851 är hon Inu åter i besittning deraf, så att det, henne till ära, kallas i helgdagsspråk: Eyglise S:t Genevieven. I Juni 1848 hade insurgenterna här sitt hufvudqvarter och försvarade det också i två hela dagar mot truppernas angrepp. Först när kanonelden hade raserat de flesta barrikaderna på kringliggande gator, veko de tillbaka för öfvermakten. Sjelfva byggnaden gör ett imposant intryck genom dess rena stil. Den bildar ett grekiskt kors, bärande en 264 fot hög pol, och ofvanpå kupolen ännu ett litet tempel, innefattadt i en krans af korintiska pelare. Atskilliga historiska sinnebilder pryda, yttermurarne och de inre väggarne äro upptagna af åtta stora frescomålningar, kopior efter Rafael och Michel Angelo. Men det var ju ned i grafhvalfven vi skulle! Det kostar 50 centimer, som betalas i förskott utanför kyrkporten. Enschweizare anmäler sig som vägvisare, sedan ett visst antal besökande samlats. Det känns riktigt kyligt i dödens förgårdar, så att det a le är bäst att knäppa till rocken. Mirabeau var den förste, som bisattes i Pantheon. Efter honom kom Marat. Men ingenderas qvarlefvor cha fått behålla sina platser. Mirabeaws flyttades på konventets befallning till. Pere-Lachaise (kyrkogården) och Marats kastades ner i kloakerna genom en glugg på rue Montmartre, såsom det påstås, alldeles utanför ingången till den nuvarande ku-; 4 Passage du Saumon. Samtidigt med Mirabeaus jordfästning inrättade man äfven grafvar-åt Voltaire och Rousseau; men senare undersökningar ha gifvid handen, att de båda filosofernas ben måtte ha blifvit hemligen bortförda, ty likhvalfven äro nu tomma. Ur en halfsluten dörr på framsidan af Rousseaus sarkofag framsticker en hand, hållande en brinnande, fackla, hvilket skall hänsyfta på det ljus, som citoyen de Geneven spred öfver verlden. För min del tyckte jag, utan att vara det ringaste spökrädd, att den der handen tog sig mycket hemsk ut vid skenet af vägvisarens lykta. Bredvid Voltaires grafvård står hans staty af Houdon. Samme Honudon har äfven skulperat Voltaire i sittande ställning, såsom han örekommer i theåtre Frangais foyer. Båda arbetena, isynnerhet det senare, äro mästerverk, och ansigtsdragen, de må nu vara porträttika eller ej, äro så karakteristiska, alldöles om man tänker sig den store satirikern, att nan omöjligt kan se sig mätt derpå. Vill ni föra echot, mitt herrskåp? fråsar vägvisaren. Naturligtvis!, svara vi. eh så ber han oss stiga innanför en afkrankning, samt släcker sin lampa och beser sig bort i en vrå at hvaltvet. Vi beinna oss i kolsvarta mörkret midt ibland venrangel och grafvar. Det går dock an att let bara är hyggligt och förnämt folk, som wilar härnere. Bon soir, monsieur Echo! börjar vägviaren skämtsamt. Echot svarar på samma ätt. Comment vous portez-vous? fortsätter an. Och så underhåller han i en qvarts imma en troligen många gånger upprepad .Onversation med -echot. Slutligen ändar: han öreställniogen genom att taga afsked med lt mera aftynande stämma; och derefter ånar en knall, så fruktansvärd att det rikigt hoppar till i hjertgropen på oss och vi rukta att hela Pantheon skall remna. En am i sällskapet ger till ett skri och faller anslös mot väggen. Sedan lampan blifvit änd i största hast, behöfves alla våra omorger att få lif i hetine. . Den starka knalen åstadkommes endast genom ett par planors slående mot hvarandra, Echo svarar om en kanonskott. Jag undrar hvad våra rdensvurmar i Sverge skulle vilja betala för tt sådant hvalf!... Aterkomna till full sans igen, fortsätta vi romenaden bland en hel mängd sarkofager, ! k tea NAS TO FR NAR FRÖ LA