Aftonbladet – 31 juli 1869, sida 3

besvärad ut öfver den skälmska elakhet, som blixtrade ur Marguerites mörka ögon. Herr baron de Ribaumont, sade den senare, halft qväfd af undertryckt skratt, jag ser att jag ej kan göra er en större tjenst än att gifva er fröken Nid-de-Merle till moitie i damsen. Berenger blef ytterst förvirrad öfver att genom sin blick hatva bringat allt detta öfver den stackars flickans hufvud. Han fruktade att hans obestämda intryck afattigenkänna henne gjort hans blick mera talande än han trodde, och han ångrade djupt och uppriktigt sin oförsigtighet, som han ansåg såsom den svåraste förseelse, hvartill hans brist på god uppfostran förledt honom. Den stackars lilla, nyss ur klostret komna flickan, stod der med flammande kind och blixtrande ögon; hennes barm häfdes och hennes fina nacke liksom höjde sig af sårad stolthet och harm, och hon besvarade hans djupa bugning med en nigning, så ståtlig som hennes lilla person kunde åstadkomma. Hans kioder brände som eld och han sökte efter ord för att ursäkta sig, men hon afbröt honom genast. Hon talade sakta och mycket fort och sade blott: Inte ett ord, min herre! Låt oss börja genast och sluta så snart som möjligt. Ingen skall få göra gäck af oss. Han vågade knappt se på henne, men medan han sjelf uttörde sina konstiga och invecklade danssteg, visste han att den sköna flickan midt emot honom, svingade, böjde, vände sig och fladdrade omkring honom med snabba, oroliga, vredgade rörelser, likt en retad fågels vingslag, och att de herrliga svarta ögonen ljungade blixtrar emot honom, hvilka liksom förde honom tillbaka till tidiga barndomsdagar. En gång mötte han en bedjande, halft