Aftonbladet – 31 juli 1869, sida 3

re j dock ha andligt lif, Detta förklarar ha tt sedan, trängd af anmärkningar, betyda mot t taglighet för nåden, Hedningarne ha ju di öck andligt lf utan kyrkan. Hvilken förskräcklig Kristi lekamen genon B:s lära uppstår, kan ses på en stör del a al våra hg kyrkomedlemitar. TT, N. anse för hädelse att vilja påbörda Kristus dylik: lemmar. Enligt B. kan ny födelse blott sk i dopet. T. N. framlägger flera bevis at den kan ske genom Guds ord. T. N. tilläg H. ger: Klieföthska teologien har i sitt hemland Mecklenburg e visat sig frambringe några goda frukter. Den svåraste okyrklighet och mest förfärande osedlighet herrska i detta land, från hvars predikstolar KlieI foths lära så länge förkunnats. Hundratals gudstjenster måste inställas, emedan ingen -Jenda åhörare infonnit sig. Oäkta barnens lantal är häpnadsväckande. I endel landsförsamlingar födes ej ett enda äkta barn. ll Med sådana sakförhållanden för ögonen kan 5; j man ej hysa önskan att se kliefothska sy-Istemet hos oss rådande, äfven om det ej så , afgjordt stridde mot den heliga skrifts klara 1 utsagor som det gör. .) I anledning af Rosenii utkomna bref höjer k I signaturen J. B. en varnande röst mot deri . I förekommande ensidigheter, ett nytt vittne 2 mot denna så länge florerande missriktning. 3 IDet bör icke längre tigas i denna sak. Ty I hvad blir annars följden? Jo den, som reid b j iLä v dan till en del visat sig, nemligen att intet ? lannat får vara evangelium än det som i alla delar stämmer öfverens med den allmänt gängse föreställningen och det allmänt antagna framställningssättet., Är bågsträngen I högt spänd, när det gäller att framhålla nåden Joch tron, men mera slapp, när det gäller att I yrka på deras bevisning och kraft, då ligger -I missförstånd och missbruk af sjelfva evangeIlium nära för köttet och det illfundiga bjertat, Det är i detta stycke, som Rosenii bref lemna mest öfrigt att önska och förråda största bristen. Rosenius ställer inga stora kraf på de trogna. Detta framträder bjertast der fråga är om öfvervinnandet af en svår synd; men vi finna detsamma på alla ställen, der synden betraktas hufvudsakligen som olycka. Man gör sig lätt falskt de evangeliska kraft. uttrycken tillgodo, derför att det ord saknas eller försvagas, som skulle konima som förvaring häremot. De sorgligaste exempel härpå fattas icke. Man må så mycket som möjligt förebygga den inbillningen, att barnaskap hos Gud skulle kunna stå tillsamman med utöfning af syndalustar,. Nåden gör ej lösaktig, men köttet vet att draga den till lösaktighet. Om nådens, trons och Kristi kraft anslås lågt, så följer deraf att svagheten, eftergiften för synden, bristen i helgelse mer komma att anses som blott en plåga, en olycka, ett lidande, en Guds skickelse än en ansvarsfull skuld. Ty har den troende i gemenskapen med sin frälsare ingen kraft eller : endast en tillfällig, så har han ju ej att tillräkna sig sjelf, sin försammelse af nåden, sin vårdslöshet och otrohet det ena och ändra L I 4 1 I f som brister. Och denna naturliga följd af! det förut påpekade föreställnings-:och framställningssättet spåra vi på många ställen iS brefven. Att vi ej tagit emot mer nåd, ej2 mera bedt o. s. v., får väl ändå till slutX stanna på vårt ansvar och ej hänföras tillh någon annan hemlighet, än den vår förderf-ö vade natur innesluter. Annars är fara värdt,r att Gud får skulden, att medvetandet omjn Guds heliga npitälskan riot synden under allls kärlek till syndaren försvagas. Man fostrar I derigenom lätt en finare egenrättfärdighet,l: enligt hvilken synd och uselhet bli ett Her-P rens förande och enandans fattigdom, som P mer består i ett gammalt minne än i verklig k D d förkrosselse och sjelfanklagelse. Det är glädjande att i denna tidskrift få af hr M. J, i anmälan af Holmgrens bibl. s historia, höra den erinran, att H. bort an-S! vända en nyare öfversättning vid de till)h atanläsning ämnade bibelspråken än den åtIk minstone i språkligt hänseende mycket fel-k aktiga kyrkobibeln. Om vi med skäl i allej mänhet anse, att en bibelöfversättning börn Aterge gröndtextens tankar i dess minsta nyanser och göra det på ett rent svenskt rc språk, så synas dessa fordringar, isynnerhetd len sistnämnda, vara ännu mera nödvändiga, v lå det gäller att i barn och ungdom inplanta f! len heliga skrifts sanningar. Eljest behöfver)h nan ofta nog särskildt förklara uttrycken, re ftersom de äro olika allt hvad lärjungen ih ifrigt hör och läser; men att begagna ord si ch ändelser, som utan förklaring för lärjunbi sen äro obegripliga, då andra begripliga och gi iktiga fionas att tillgå, synes oss ingalunda jer ända till undervisningens gagn. Må man ejm äga, att pieteten för det bestående kräfver, )oc let man bibehåller de gamla osvenska ut-k rycken och ändelserna, ja till och med fel-sk Aktigheterna i gamla öfversättningen. Det gr ,eståendes rätt gent emot det sanna och rikiga är ej synnerligen stor,. Hvilken välsig-m else för församling, skola och befolkning, fu m dessa åsigter förut kunnat göra sig gäl-)h ande hos våra teologer! Och hvilken upp-s2 baniog för vår bibelkomite, som i dessa da-he ar fyller sitt nittiosjette år, att fortskynda! va et vigtiga arbete, efter hvars mognade frukt j at amla och unga längtande sucka! vv va g de (arta öfver Stockholm, utgifven år 1869. P.laf B. Eklunds förlag. på Mot denna kartas uppsättniog och anord-oc ande kan med skäl anmärkas en mängd ej5St lott oriktigheter, utan äfven underlåtenhetstri ynder, hvaraf vi påpeka en del, i den för-Hc oppningen, att vid en möjligen blifvandelke ndra upplaga mera omsorg måtte egnasjme ensamma: Gaångbron öfver Norrström uttil 1ed sammambindningsbanan är icke utmärktj ed något det ringaste tecken; kommuni-tin atinonsleden nå Aen a kartan ocvynliga Aslon! all