Aftonbladet – 30 juli 1869, sida 3

fe ofvan), att laga kraftvunnen dom måste öregått, hvarigenom en person är förlustig medborgerligt förtroende eller ock förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan, derest han skulle på denna grund blifva till riksdagsmannakallet inkompetent, men att enligt momentet C, der det talas om vanfrejdande brott, redan den omständighet att personen hade blifvit ställd under tilltal vore tillräcklig att utestänga honom; ännu mera ifall han för sådant brott vore genom kraftegande utslag till ansvar dömd eller under framtiden ställd. Om brottet vore af beskaffenhet att medföra ensamt förlust af medborgerligt förtroende (ehvad brottet kunde som vanfrejdande rubriceras eller ej), eller ensamt ovärdighet att föra andras talan inför domstol, tyckes meningen hafva varit att momentet D borde tillämpas. Men vore ett vanfrejdande brott i lagen belagåt tillika med annat straff, så skulle momentet C vara användbart. Huru lagstiftaren då än må hafva tänkt sig dessa stadganden, så har saken, sedan nya strafflagen blifvit gällande, kommit i förändradt skick, enär denna lag ej känner annan vanfrejd; än förlust af medborgerligt förtroende, vare sig för alltid, eller för viss tid (ej under fem och ej öfver tio år). Detta straff medförer, som bekant är, förlust af embete, tjenst eller annan allmän befattning, som den dömde innehar, och han anses under tiden såsom vanfrejdad och förty utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras. Vid sådant förhållande måste stadgandet i momentet C om vanfrejdande brott sammanslås med första strofen af momentet D, och sålunda tolkas: Den som är under tilltal för brott, hvillet medförer förlust af medborgerligt förtroende (för viss tid eller för alltid), eller är genom laja kraftegande utslag till nämnda ansvar dömd eller för sådant brott blifvit under framtiden ställd. Senare strofen af momentet D qvarstår, så att den, som genom laga kraftvunnen dom förklarats ovärdig att inför rätta föra andras talan, jemväl är obehörig att väljas till riksdagsman. Att vara under tilltal utmärker, att ej blott stämning skall vara utfärdad, utan den tilltalades sak verkligen hafva kommit inför domstol. Om åtalet blifvit anstäldt af allmän åklagare eller enskild målsegare, gör här inen skilnad. Den fråga kan uppstå: Ar et, förr än dom fallit, möjligt att afgöra huruvida brottet, för hvilket någon är tilltalad, medförer förlust af medborgerligt förtroende? Vi svara härtill: Brottet måste i åtalet vara tydligen bestämdt och af sådant slag, att detsamma i lagen är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende, så att detta straff, om bevisningen räcker till, derå kan följa. Med skäl har man anmärkt vådan af stadgandet att redan ett tilltal för sådant brott skall vara tillräckligt för att här göra en medborgare inkompetent. Under häftiga valstrider erbjudes dymedelst utväg för en illasinnad och samvetslös kandidat att förmå ett från medborgerligt förtroende redan dömdt eller annars förfallet subjekt, som har ingen heder att blottställa, till väckande af åtal mot en oskyldig och aktningsvärd man, i hvilken riksdagskandidaten ser en medtäfJare, och sålunda utestänga denne från möjligheten att ifrågakomma till ett förtroende, afsedt för respektive tre eller nio år. Afven om ingen aspirant till den Första eller Andra kammaren härtill gjorde sig skyldig, kunde en afundsman i allmänhet, som gerna såg en utmärkt förmåga paralyserad för tillfället, begagna samma afskyvärda utväg och dervid lyckas. Vi hafva i det föregående visat, att den förra R.O. ej vågade uppställa en så beskaffad inkompetensbestämmelse. Enligt vår ättegångsordning, der en föregående undersökning, med upptagande af alla bevis i saken, och ett derefter följande formligt förklarande af rätten, att den tilltalade är satt anklagelsetillstånd icke äro stadgade, utan ptilltalet inträdt så snart saken förekommer inför domstol, hvarest t. ex. alla åberopade vittnen kunna komma att förklara, det de ntet hafva att i saken upplysa, torde vådan af det ifrågavarande stadgandet ej kunna förbises. Så långt hr Naumann. Hvad nu särskildt beträffar det mot hr Lars Hierta väckta åtal, så torde hvar och en finna, dels att det brott, som i åtalet är tydligen bestämdt, ehvad benämning deråt må vara gifven, icke innefattar förfalskning, och dels att äfven om det, tvärtemot jurisprudensens begreppsbestämning, kunde så benämnas, finnes uti det lagrum, efter hvilket hr Stjernsvärd yrkat ansvar å hr Hierta, förlust af medborgerligt förtroende icke stadgadt såsom straffpåföljd, att ofvannämnda momenter iriksdagsordningen i ingen måtto äro tillämpliga i detta fall.