Aftonbladet – 30 juli 1869, sida 3

Om möjligheten ati blott genom anställande af åtal, vare sig grundadt eller icke, utestänga en medborgare från valbarhet till riksdagsmannakallet. Denna i vår svenska statsrätt särdeles maktpåliggande fråga her i dessa dagar blifvit med intresse omfattad. Vi anse oss derför böra i minnet återkalla hr Naumanns utredning af ämnet i det sistlidet år utkomna tredje bandet af hans arbete Sveriges Statsförfattningsrätt,. Sid. 554 och följande heter det: Innan vi framställa hvardera kammarens sammansättning, böra vi taga i betraktande de allmänna egenskaper, hvilka riksdagsordningen föreskrifver såsom oundgängliga för behörighet till riksdagsmannakallet, vare sig i Första eller Andra kammaren. C. Den som för vanfrejdande brott är under tilltal, eller blifvit för sådant brott till ansvar dömd eller under framtiden ställd, samt D. Den som är förlustig medborgerligt förtroende eller förklarad ovärdig att föra andras talan. För att förstå detta, icke rätt lyckligt redigerade, grundlagsbud i sina begge momenter, må vi erinra oss, att den förra R.O, 18 kräfde för inkompetens i detta fall, att personen skulle genom laga kraftvunnen dom hafva blifvit förklarad ovärdig medborgerligt förtroende eller att föra andras talan (inför domstol) eller för något nesligt brott fill straff skyldig. Med nesligt brott förstod man, enligt hvad förut blifvit anmärkt, sådant som medförde antingen total ärelöshet, då den brottslige uttryckligen blifvit dömd ifrån äran eller till vanärande straff, såsom till budstrykning af bödeln, halsjern, att skämmas vid påle o. s. v.; — eller ock partiel ärelöshet, då någon för brott mistade förtroendet att vittna, eller blef dömd att icke i allmän tjenst eller förrättning nyttjas, eller taga del i val, som medborgerligt förtroende utsnärka, eller dervid sjelf komma under omröstning eller på börsen sig visa,, eller förklarad oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana förrättningar, som innefatta medborgerligt förtroende. Förlust af detta förtroende kunde: dock i några fall drabba några personer, som gjort sig skyldiga till sådana lagöfverträdelser, hvilka skäligen ej voro att rubricera såsom nesliga brott, t. ex. om bankofullmäktig, i hvad till bankens angelägenheter hörer, emottagit och efterkommit föreskrift af någon avnan än riksens ständer, bankoutskottet och riksens ständers revisorer enligt gällande i utan att deremot hafva gjort behöriga ställningar och protester. — Stöld ansä medföra den partiella infamien, så att den som stått tjufsrätt hvarken var vittnesbär eller fick deltaga i val eller väljas till befattningar, hvilka innefattade medborgerligt förtroende, ehuru lagen i detta stycke saknade bestämda föreskrifter. Ehvad nu fråga var om ena eller andra slaget af infami eller om förlust af rättigheten att föra andras talan; är 18 6 i förra R.O. tydlig derutinnan att ingen blef i dessa fall inkompetent utan att laga kraftvunnen dom föregått. Afven Riddarhus-ordningen af den 4 Jan. 1855, 7, föreskref i fråga om nesligt brott, att domstols utslag skulle hafva föregått i detta fall, men fordrade icke att utslaget vunnit laga kraft. Dess ordalag innebära, att från rättighet till säte och stämma på t var utesluten den adelsman, som gt brott, genom behörigt, sedermera icke lagligen upphäfdt utslag antingen blifvit till straft fälld, eller med mera än halfva skäl besvärad, så att domaren funnit saken böra till f lemnas. Man hade i 1810-års arhusordningar funnit urbota brott böra inga en adelsman gs riksdagsordning föreslogs och i grundlagsenlig ordaing antogs hrilande innan nya strafil utkommit) synes det som fordrades enligt momentet