Aftonbladet – 26 juli 1869, sida 3

Folkmötet vid Ahlsten. I går hölls vid detta ställe ett nytt folkmötc I närvaro af ett antal personer, uppgående til en början till omkring 500, hvilket antal sednar ökades, börjades mötet med bön af kyrkoherde Ekdahl, hvarefter handlanden Leufstedt uppträdd och yttrade sig om ändamålet med och betydelse af folkmöten i allmänhet. Desamma voro nu sin första uppkomst och syntes ännu obetydliga men de skulle allt mer och mer utveckla sig, och blifva af betydelse, då folket, skakande af sig se kelgammalt damm, öppnade ögonen och småning om lärde sig att se sin väg klart framför sig. Til ändamål hade de närmast att väcka folkets intress för frågor, som beröra allas väl, och att bring: å bane öfverläggning om sättet för ett rätt ord nande af samhällsmedlemmarnas både rättighetel och skyldigheter, så att de förra blefvo mera rätt vist fördelade och de sednare mindre betungade Härefter valdes, på förslag af samme talare kyrkoherden Ekdahl till mötets ordförande, och åtog sig denne uppdraget samt lemnade dervid er förklaring öfv-r orsaken, hvarför detta möte blifvit utsatt till i går i strid mot det förra mötets beslut, att detsamma skulle hållas den 8 Augusti Detta förhållande hade nemligen sin grund i ma: gistratens oväntade beslut att utsätta riksdagsmannavalen redan till den 4 Augusti. Bevekelsegrun derna till detta magistratens beslut voro obegrip liga, men det såg nästan ut, som hade meninger varit att öfverruampla Valmännen och bindra desss ifrån att vederbörligen bereda sig till valet. Hade detta varit magistratens afsigt, måste det af en och hvar på det. bestämdaste ogillas, men mar finge ej stanna dervid, man finge ej låta öfverrumpla sig, utan liksom vid ett schackspel söka bemöta medspelarens drag med ett annat, som korsade hans planer. Om det visade sig, att nämnde beslut verkligen afsett en öfverrumpling, så vore sådant äfven egnadt att upplysa allmänheten om, hvar densamma i politiskt hänseende hade vissa örkefor Hvad nu ändamålet med detta möte beträffade, hade: talaren tänkt sig; att detsamma bland annat afsåge,att hufvudstadens valmän skulle sättasti tillfälle att inhemta de personers politiska trosbekännelse, som önska ifrågakomma såsom valkandidater och sålunda bilda sig en föreställning om dessa: personers inre halt och beskaffenhet. Åfven talaren hörde till dem, som från några håll blifvit ifrågasatte såsom Stockholms reprentanter under nästa riksdagsperiod, och ansåg sig derför vid detta förhållande till en början böra förklara, att han verkligen ville komma i åtanka. I samman hang härmed ansåg sig talaren böra tillkännagifva sin ställning till åtskilliga af de allmänna frågor, som för närvarande stå främst på dagordningen, och yttrade sig fördenskull bland annat om behofvet af en armåorganisation, som verkligen uppfyllde git; ändamål och motsvarade folkets önskningar, om ett försvar, grundadt på allmän folkbeväpning. Det senaste i detta hänseende af regeringen framlagda förslag hade, enligt talarens förmenande, varit fullkomligt misslyckadt, och det vore hvarje representants pligt att motsätta sig hvarje dylikt förslag. Vidare tillhörde det hvarje ledamot af Riksdagen att behjerta, det folkets nöd kräfver indragning af en mängd embeten, äfvensom att de nu florerande enskilda sedelutgifvande bankerna ej låta förena sig med folkets sannskyldiga bästa, utan böra, allt efter som oktrojen för dem tilländalöper, indragas, så att all penningrörelse i landet slutligen kunde komma att bedrifvas endast af riksbanken och dess filialer. Hvad för öfrigt talarens politiska åsigter beträffade, så sammanföllo dessa fullständigt med det nyliberala programmet, utom i fråga om privatbankerna. Blefve talaren hedrad med förtroendet ätt vara envaf hufvudstadens representanter under nästa riksdagsperiod, kunde han försäkra, att han i mån af sina krafter skulle kämpa för ett sannt framåtskridande, aldrig dagtinga med sin öfvertygelse och alrig, annat än nödd och tvungen, jemka med sina Åsigter. L Till mötets sekreterare utsågs en herr Nördebeck, hvarefter hr Leufstedt tillkännagaf att nåora af de särskildt till mötet inbjudne riksdagskandidaterna, nemligen hrr Hedin, Nordenskiöld, Grafström, A. Bjurholm och Mankell, anmält förhinder. Från den sistnämnde hade en skrifvelse ankommit, hvilken upplästes af hr Leufstedt. Deri omnämndes, att hr Mankell hyste varma sympatier för de i landet nu började folkmöten och förklarades, att endast en angelägen resa kunnat afhålla honom från att infinna sig vid detta möte. Han tillkännagaf, att han hyllade de nyliberalas prooram och åberopade den del han tagit i skarpskyttesaken och sin verksamhet hos Stockholms stadsfullmäktige, der han städse påyrkat sparsam het och varit den enda som talat för pr kapita omröstningen. Hr Ekdahl beledsagade hr Mankells bref med åtskilliga förklaringar, angiffande hr Mankellsåsom en af de säkraste stöden för framåtskridandet, hvarefter han föreslog honom såsom mötets kandidat, hvilket med starka jarop besvarades. Härefter företogs till behandling den första af de frågor, som inbjudarne ansett böra utgöra föremål för öfverläggning och hvilken var af följande lydelse: Hvilka förändringar i riksdagsordningen. anser mötet önskvärda, för att nationen i sin helhet skall kunna anse representanterna vid Riksdagen såsom sina ombud? Öfver denna fråga yttrade sig först vice häradshöfdingen Hultgren, som till en början förklarade sig hylla demokratiska åsigter. Sådana åsigter kunde nu måhända betraktas såsom en nyhet, men de voro RR i norden, och vårt lands historia oåfve vid handen, att fordom den tanken bland Svea folk var allmän, att kungen blott kan, hvad folket vill. Träldom hade det svenska folket ej tålt i gamla tider, ty det hade hellre vandrat ut från sitt land än blifvit herreträlar. Hvad beträffade den föreliggande frågan, ansåg talaren, att den första förändring,-som i vårtriksdagsväsende borde göras, måste afse införandet af ett verkligt parlamentariskt styrelsesätt, så attreseripgen blefve ett sannt uttryck af de inom representationen rådande åsigterna. Vidare måste cehsus för valrätt och valbarhet upphöra, om reregentanterna vid Riksdagen verkligen skola kunna betraktas såsom folkets ombud. Bland nuvarande förhållanden förefunnes en uppenbar motsägelse mellan den 8 i grundlagen, som stadgar att svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas vid allmän Riksdag, och den, enligt hvilken blott sådana medborgare, som skattade för 800 rdrs inkomst, hade rättighet att utse medlemmar af denna. Riksdag. Tillhörde då alla, som ega mindre inkomst, ej svenska folket? Så kunde. man med skäl fråga, och då svaret på denna-fråga måste utfalla jakande, vore det upprörande att tänka, det en stor del af landets befolkning skulle vara utesluten från allt inflytande på bestämmande af de utskylder, som den mindre bemedlade liksom den rike i sin mån måste utgöra. Lika upprörande vore, att allt inflytande var dem betaget i afseende på lagstiftningen, hvilkens beskaffenhet dock just på de lägre klasserna utöfvade en sådan ofantlig inverkan. Detta gällde särskildt brottmålsla garne, tjenstehjonsstadgan m. fl. delar af lagstiftningen. Talaren bemötte vidare det påståendet, att intresse för politiska angelägenheter ej skulle kunna påräknas hos dem som egde en mindre årlig inkomst än 800 rdr, samt uppmanade alla, som ega valrätt, att vid det snart instundande valet begagna sig deraf, för att åtminstone i hvad på dem berodde icke gifva lastarenom rum. N Ordföranden erinrade, med instämmande i den föregående talarens yttranden, att: de fattigare klasserna i många hänseenden på indirekt sätt ofta skattade rätt betydligt till staten. Hr Leufstedt hade tänkt sig, att en nationalrepresentation borde vara så ordnad, att den befattade sig med endast sådana frågor, som anginge hela nationen, hvaremot de lokala angelägenheterna borde vara öfverlemnade åt provinsernas re