Aftonbladet – 24 juli 1869, sida 3

bangs eg BE Nader Vg re, AR tre TEA KR olyckliga påfund af en liggande u-typ tillkommit! Förf., som nedlagt så mycken möda på att ständigt särskilja vårt långa och korta o — en möda, som för öfrigt blifvit illa belönad genem hans verkligen alltför vällyckade sätt att på samma gång helt och hållet förblanda de hvarandra så fullkomligt olika ooch uljuden — har likväl icke vid alla öfriga tillfällen visat sig lika öm att följa den allmänna regeln: Skrif som du hör! då han t. ex. efter svensk rättstafning tecknar enögd i st. f. enöjd, och stafvar ärfda, ifrigt, afund, qvaf m. fl. med fi st. f. med v (stundom antydes dock, såsom uti brev, hav, det rätta stenografiska stafningssättet); likaså tecknar han Edward, rekrut, enerschisk (det sistnämnda likväl med stöd af Dalins svenska ordbok 0. 8. Vv. — Dessaus tecken för part. att och för, äfvensom för bjelpyverbet vara (med undantag af tecknet för imperf.) torde vara att föredraga framför förf:s.. — Ordet fulltecknas lämpligast fullständigt. — Dagsljus (Stenogr.— dazjus) m. fl. dyl. tecknas fortare och tydligare om de utskrifvas fullständigtär att såsom förf. skrifva dag-ljus 0. s. v. — Hvarföre ändelsen 1 orden seralj, detalj, batalj kommit att utmärkas med ett uppoch nedvändt aj-tecken är svårt att inse, då de vida kortare tecknas såsom de höras. I de båda orden delalj, batalj, liksom på många andral ställen, Hade dessutom dubbelt så stor korthet vunnits, om ordens beteckning börjats nedifrån i st. f. ofvanifrån. Beträffande för öfrigt tecknet för hela j-ljudet (uti jern, gömma, hjelpa, ljus 0. 8. v.) har det i svenskan visat sig fördelaktigt att derför använda Gabelsbergers och förf:s typ för ej, hvilken diftong ej lärer behöfva särskildt tecken. — På mångfaldiga ställen har förf: äfven, på snabbhetens bekostnad, tecknat ett ord med två i st. f. ett penndrag, t. ex. häftig, kraft. I afseende på deklinationen af pronomern samt verbens kopjugation anse vi förf. i åtskilligt ej hafva varit rätt. lyckad samt derjemte icke fullt konseqvenit; särskildt torde såsom alldeles olämplig böra förkastas förf:s lika beteckning af de tre verben göra, böra, törä: Satsoch ljud eller klahgförkortningarne, hvilka ttgöra konstöns höjdpunkt, hafva i slutet af läsöfningarne på ett fyndigt; inen stundom något djerft sätt blifvit använda. Vid rimslut kan man t. ex. lättare använda detta förkorthingssätt, och såsom på sid. 30 leta sig till rimihet fordomdags, tär en före gående strof slutas med at. Mera vågadt torde dock vara att, såsom i fortsättningen af samma stycke finnes upptaget, använda klangförkortning vid ordet herdestaf såsom en anticipation, på en senare rads slutrim qvaf. Men äfven 1 prosa användes tiaturligtvis med största fördel detta sätt att förkorta skriften, när det icke sker på tydlighetens bekostnad. För långt synes oss dock förf. gå i sin benägenhet att gifva oss exempel på detta förkortningssätt, när han ahvänder detsatiinta äfven vid sådana tillfällen, då det påtaglig går fortare at utskrifva ordet fallstänigt, såsom t. ex. sid. 28 uti orden anlag, ingick, förbund m. fl.— Med förbigående af några mindre betydande tryckfel, dels i öfversättnibgen (såsom skärp i stället för skräp), dels i den stenografiska texten (såsom sanning i stället för osanning m. fl.) kunna vi ej undgå att påpeka några. besynnerliga misstag, som bland exemplen insmugit sig, såsom att Moses dog på berget Horeb; Konungen öfvervar . Första kammarens förhandlingar (jmf. 53 R. O.); Erika (eller Ertika) Sjöberg har under det antagna namnet Vitalis utarbetat m. m. — Mer än hälften af den stenografiska texten är icke öfversatt i vanlig skrift, utan anses sådant från och med den 10 sidan öfverflödigt, utom vid svårare exempel. Detta . vädjande till nybörjarens egen ansträngning och skarpsinnighet torde dock vara något vågadt, så mycket mer som en öfversättninvg af hela den stenografiska texten endast högst obetydligt skulle hafva höjt boklådspriset. Vid -den sista läsöfningen, De tre bröderna (sid. 30), hade det åtminstone ej kostat förf. eller gravören mycken möda att tillägga orden: af Es. Tegner, hvarigenom det blifvit lätt för nybörjaren att få reda på de i detta stycke ofta använda djerfva förkortningarne. Författaren har tillegnat den studerande ungdomen sitt arbete, och så särdeles längel torde det väl ej dröja innan våra uppfostrares och lagstiftares uppmärksamhet kommer att fästas vid den stora nyttan af detta ämnes införande i de högre klasserna af elementarläroverken.. Dessförinnan torde dock en ny, af en svensk stenograf utarbetad lärobok hinna utgifvas, ehuru vi äfven anse att hr Hubers lärobok, efter en genomgående omarhetning förnämligt aftecknet för o, bör komma att lända stenografiens studium i vårt till största gagn och nytta. Vi hafva nu i korthet framställt några få anmärkningar öfver författarens arbete; och vi skola vara tacksamma, om vi blifva öfverbevisade att hafva misstagit oss i afseende på befogenheten af dö väsentligaste brister eller felaktigheter, som vi förmenat ännu vidlåda detta med så berömvärd omsorg fullbragta förstlingsarbete på svenska språket — brister, hvilka, om de befionas verkliga, ha sin naturliga grund och ursäkt i den svårighet att rätt uttala vårt språk, som alltid måste qvarstå för en utländning, äfven sedan han ganska väl lärt sig förstå och skrifva detsamma; ty det måste vi väl ihågkomma, att det städse är efter uttalet, och icke efter en mer eller mindre brsynnerlig rättstafning, som stenografen affattar sin skrift. 4 Vita sive legenda cum miraculis domine Catharinte. (Fotvlitografisk upplaga: Stöckholm 1869. Det torde förtjena bli bekant utom den lilla kretsen af våra fornälskare och boksamlare, att vår litteratur nyligen genom kongl. bibliotekarien Klemmings försorg fått ett särdeles vackert aftryck på fotolitografisk väg af detta märkliga urbole. som, enligt hvad samme mans på annat ställe offentliggjorda undersökning med temlig, visshet ger vid handen, är Sverges äldsta tryckta bok, äldre än den hittills som sådan an edda Dyalogus SN JAA mm SI IT C hv 06 fö brad finn er ön nt TLA KL. Ls Ke de I ds REA öp nå LATE crealurarum moralizatus, utgifven i Stockholm 1483. Det originalexemplar, efter hvilket den nya upplagan föranstaltats, tillhör sedan nå