Aftonbladet – 24 juli 1869, sida 3

en som medgifver, att hufvudvilkoret för e stenografisk lärobok är att den, åtminstone i någon mån, skall vara lämpad efter det språk, för hvilken den utgifver sig vara skrifven, nödgas erkänna att denna misslyckade öfversättning — för att ej säga klumpiga och alltigenom vilseledande afskrifning — af Dessaus i sig sjelf och för danska språket utmärkta bearbetning af Gabelsbergers tyska stenografiska system icke på något sätt förtjenar benämningen lärobok i Svensk Stenografi. Hvad åter angår den af grefve Taube utgifna läroboken, kunna vi icke förneka att den är ganska förtjenstfullt utarbetad efter det system förf. lagt till grund för densamma, ehuruväl sjelfva systemet förekommer oss, om vi så må säga, något antiqveradt samt alltför inekaniskt och i följd deraf för tungskrifvet för att kunna användas för den s. k. högre stenografiens ändamål. Härmed vilja vi naturligtvis icke påstå, att det ej kan vara nog lättskritvet för att t. ex. dermed skrifva två eller på sin höjd tre gånger så snabbt som med vanlig kurrentskrift; men för upptagande af offentliga förhandlingar, der det ofta tog fordräs att skrifva sex till sju ganger så fort som med kurrentskriften, tro vi, i motsats till hvad gretve Taube sjelf yttrar i sin lärobok, hans system vara alldeles otillräckligt, och vi änse oss ega rätt att behålla denna vår mening till dess någon praktiskt, genom uti nämnda system förvärfvad färdighet, vederlägger våra ord. Framför deh sistnämnda läroboken anse vi således den nu anmälda ega väsentliga företräden, helst det system, hvarpå den grundar sig, i och för sig sjelft torde få anses vara det, åtminstone i praktiskt hänseende, ypSR af hittills uppfunna. I sitt stamland, yskland, bibehåller neml. detta Gabelsbergers stenografiska system ännu bland många utmärkta tnedtäflare det främsta rummet, samt har med så stor fördel visat sig kunna öfverflyttas till en mängd andra språk att,nästan Age der det ynmnnit inträde; det undanträngt äldre, förut foänenädo system. Så i Norge, Danmark, Finland med flera länder, och, hvad vidkommer vårt eget land, tro vi att systemet äfven här redan frambragt fullt nöjaktiga praktiska resultat: Eget nog är att dentia lärobok förskrifver sig från sathma stad, Mänchen, hvarest systemets uppfinnare sjelf verkat och aflidit; från denna stad har nemligen nu denna läroboks författare, som dock varit i tillfälle att tillegna sig vårt språk; hitsäsdt sitt verk. Visså omständigheter göra äfven att vi anse det — om än icke alldeles naturligt — dock i viss mån ganska fördelaktigt, att det första arbetet i denna väg på vårt språk blifvit författadt af en tysk, som i-konstens hemland vunnit en mångårig ST och erfarenhet i sitt ämne, samt hvilen, till följd af dei höga ståndpunkt och allmänna utbredning denna konst i hans fädernesland redan länge egt, kunnat lemna den med stor omsorgsfullhet och skicklighet utarbetade stenografiska, texten (hvilken är tryckt i Tyskland) jemte den svenska vägledningen till så ytterst billigt pris som skett. Orsaken hvarföre icke ännu någon af dem, som här i Sverge redan vunnit praktik på detta fält, utgifvit en svensk bearbetving af systemet torde dessutom vara, att denna praktik måhända hittills ansetts för kört och att man, under fortgående utöfning af konsten, velat samla, såvidt möjligt varit, fullständiga materialier till en tillfredsställande lösning af den ingalunda lätta uppgiften att till ett främmande språk öfverflytta ett för ett annat språk bildadt och lämpadt skriftsystem, äfven om detta system 1 och för sig må vVara hur förträffligt som helst. Vi tro oss. dock med säkerhet veta, att denna brist i vår Jit-1 teratur snart kommer att på ett mer ändamålsenligt sätt än genom hr Hubers bok fyllas,-enär i början eller under loppet af nästkommande år en svensk lärobok i ämnet, bearbetad efter Gabelsbergers system, är att förvänta af en person, som härstädes en längre tid med stor framgång praktiskt utöfvat konsten och deruti meddelat undervisning. Under tiden och tilldess denna svenske stenoraf hunnit fullända sitt verk, anse vi att et nu förevarande arbetet, hvilket otvifvelaktigt bör lända den blifvande svenska bearbetningen till nytta och ledning, bör, med iakttagande af vissa modifikationer, vid kortskrifningens studium hos oss med större fördel kunna användas än till och med Dessaus danska lärobok, hvilken, oaktadt eller just till följd af dess stora förtjenst i och för sig, dock af naturliga skäl vid många tillfällen måste sätta den svenske ämnessvennen i det största bryderi; ty utom den härvidlag betydelsefulla olikheten i öfrigt mellan de båda närbeslästade språken, saknar danskan åtskilliga i vårt språk ofta förekommande sammansatta konsonantljud (såsom hela sch-ljudet it. ex. stjelk, skina, skjorta, sju, skön; likaså i de flesta fall äfven tj-ljudet i t. ex. kedja, kjortel, tjuf), hvilka deremot i hr Hubers lärobok öfverallt betecknas i full öfverensstämmelse med det sätt, hvarpå, efter hvad vi tro oss veta, de stenografer, som för svenskan använda Gabelsbergers system i allmänhet utmärka dem. Då vi nu från dessa allmänna betraktelser öfvergaå till mera speciella anmärkningar öfver det föreliggande arbetet, måste vi i främsta rummet på det lifligaste beklaga, att hvarken författaren eller hans svenska vänner,, hvilka omnämnas i törordet, före bokens utgifning satt sig i förbindelse med någon af dem, som härstädes vid offentliga förhandlingar använda Gabbelsbergers system i kortskrift; ty, om så hade: skett, hade möjligen den svenska praktiken i afseende å beteckningen af det långa o (i t. ex. tog) hvilket hos oss tecknas kort o — å (i t. ex. slott, ståt) möjligen segrat öfver författarens uppfinning af ett nytt stenografiskt vokaltecken (han uttrycker nemligen vårt långa o med en liggande u-typ), som icke finnes upptaget i någon tysk eller dansk stenografisk lärobok. De stora olägenheter och tvetydigheter, som till följd af denna förf:s uppfinning uppkomma och genomgå hela den stenografiska texten, anse vi såsom det hufvudsakligaste och väsentligt stora misstag som blifvit begånget vid detta. arbete. Så t. ex. komma härigenom orden bud och bod, bor och bur, dum och dom, Gud och god 0. s. v. att tecknas fullkomligt lika, förutom den stora otydlighet och tidsspillan, som vid sammansatta ords betecknande uppstå genom att ständigt nödgas använda den