Aftonbladet – 23 juli 1869, sida 3

af åtta hästar som icke hade någon sinekur i att föra fram denna tunga maskin genom de smutsiga, skräpiga gatorna. Konungen spisade offentligt. Den präktiga matsalen var försedd med ett skrank, som afdelade den i ett mindre rum, der Karl IX ensam satt vid ett bord, till åskådande för hvem som ville se honom. Han var en blek yngling, med sjukligt utseende, stora, utstående mörka ögon och ett melankoliskt drömmande uttryck, som om han var ledsen vid hela ceeremonien, för att icke. säga vid hela verlden. Då och då, som för att försöka afskudda sig denna tungsinthet, kallade han till sig någon af sin omgifning för att med honom utbyta ett groft skämt, vanligtvis kryddadt med en dugtig svordom, som skar i den oskyldige Berengers öra. Han smakade knappt hvad som lades på hans tallrik, men drack oupphörligt sorbet och tycktes försöka allt för att kunna sysselsätta sig under den för taffeln afsedda tiden. Tystnad rådde, ehuru icke så oafbruten att icke Walsingham kunde för sina unga följeslagare utvisa de närvarande storheterna: Högt öfver alla omkring honom reste sig Henriks, hertigen af Guise, höga gestalt, och hans präktiga drag, med den stolta munnen och den stränga blicken, talade om en sådan naturlig öfverlägsenhet, att Berenger kände sina kinder glöda vid tanken på att täfla med denna lysande personlighet. Och dock var Guise föga äldre: än han sjelf; men han gick, som den främste af alla, en furste bland män, omgifven af en skara adelsmän, som snarare uppvaktade honom än kungen. Nästan af instinkt visste Berenger genast att uppleta den gråhårige amiral. Colignys fina, lugna drag, innan ännu konungens sträfva stämma. ropade honom vid namn. När konungen steg upp från bordet börjades