Aftonbladet – 23 juli 1869, sida 3

ullloiver hans sista hvuobadd. ;rEON Ett emigrantfartyg på Nordsjön. a: (Från en tillfällig korrespondent till Aftonblade m : HULL den 16 Juli. m) . Aldrig har jag sett en mera storartad syn än te ) detta ögonblick. Nordsjön, lika bekant som fru! Je tad för sina stormar och skyhöga vågor, ligg nära nog som en spegel. Dess barm andas he Hstilla och ger tecken till lif endast genom en e dler annan dynande bölja, som försätter fartyget en lg märkbar gungning. Det är på mo onen kl. 6. Aegirs hof firar den nya dagens fi else med mild högtidlighet: Hoftärnorna visa i yn gen lust att ikläda sig sin skummande galadräg n de tyckas ej ens hugade att låta sig väckas t eI sinal drömmar. Det ringa omak, fartyget föro: t, jsakar dem, der det plöjer sin väg fram öfver d e,Ms mjuka bäddar, Täta de icke om. De tytk: likasom i maklighet vilja njuta af sommarsoler ljus, hvilket öfver deras Plägröna gestalter gjute här och der en varm angenäm ton. -) Ögat flyger utåt rymden. Öfverallt råder sam ot I ma tysta allvar, samma majestätiska lugn, l I sydost synes en mängd seglare, somliga p . Jafstånd så små, som lastbåtarne på Mälarfjärden De visa sig alla i en riktning, ty de äro i samm segelled, den som förer ur Öresund omkring Ska gens udde. Jag är ombord på en engelsk ångare, som bä titel af postfartyg och gör regelbundna reso s ) mellan Göteborg och Hull. För min del kallar ja; det dock ett emigrantfartyg, -enär det största de len af året begagnats och äfven nu hufvudsakli gen begagnas att till England öfverföra dem, son ärna utflytta till Amerika. Det medför unde denna resa endast 300 utvandrare, då, enligt der åtföljande agentens uppgift, det vanliga antalet lägar vara 600. Dessutom förekommer ett min Ire antal passagerare med England till bestäm melseort. Hvilket märkvärdigt intryck det gör att, sedar man betraktat hafvets sceneri, vända sin uppmärk: samhet åt den omgifvande verlden ombord! Det är en motsats, som är alltför stark för att lemnas oanmärkt. Det är en öfvergång från det storartade, det soblima, till det alldagliga, det sorg: lustiga, hvilken på ei gång väcker både intresse och ledsnad. Midt ibland högar af åtföljande fraktgods ser man högar af menniskor, som slutit sig tillsammans, dock utan att synas hysa något särskildt deltagande för hvarandra. De zsitta på eller ligga stödda mot sina små koffertar eller kistor, men de samtala icke. Man skulle tro, att det är forI bönder på en landsväg, som hvila ut efter resans ansträngningar: Och den klassens män tillhöra de J också; men den helgdagslika drägten och de allI varliga minerna utvisa, att det icke är fråga om någon vanlig färd. Det är svenska bönder och arbetare på väg att på andra sidan hafvet söka hvatd deras hemort icke gaf dem. Säkert sväfvar deräs vev nu kring hemtrakten och de minnen, de derstädes för alltid lemnat, ty allmogens barn kunna också vara utrustade med liflig känsla för hem och fosterland. Jag har lust att språka litet med en af dem. Nära intill mig ligger eller halfsitter en man, hvars ansigte uttrycker en viss grad enerpi, då man jemför det med de öfrigas. Han är klädd i en svart jacka och förekommer mig att vara omkring 50 år gammal. Hans ögon äro riktade ned i det öppna lastruhmet, der en mängd barn i all medvetslös enkelhet leka, krypa oth vältra sig i och bredvid de afbalkade liggplatsernä. Hör på, min hedersman, är på stadd på utvandring? dJan Sbrän hvilken del af landet är ni? Från Småland, svarar han med den välbekanta bryg ingen: Har hi familj och barn med er, eftersom ni ser så uppmärksamt på de små der nefe?s Nej, jag har lemnat dem qvar. Jag tänker fara öfver och uppsöka några slägtingar, som skrifvit, att de ha det bra. Jag har god rg att med deras tillhjelp få en tienlig plats, der jag får syssla med åkerbruk, såsom jag varit van hemma, och när jag kommit i ordning få de hemmavarand5 kömma efter och glippa undan eländet. Hur så? År eländet då så stort ier hemtrakt ? Visst är det stort, när man inte kan föda sig,och allt hvad man kan förtjena går åt till utla-: gorna. Ja, men ni; som är jordbrukare och så pass: gammal, gjorde dock bättre i att stanna hemma och nöja ör med det lilla ni bar, i stället för att. kanske blottställa er för en ännu sämre lott. Och dessutom tycker jäg inte, att ni skulle kunna med gladt hjerta och friskt mod skiljas fråri det land;: som bör vara er kärare än hvarje annat land på : jorden. Jaså, svarar han, i det han reser sig upp och hans eljest något hårda ansigte tager ett visst uttryck af ironi och förargelse, jag skulle inte ha hjerta ätt skilja mig från det land, der jag inte kan få någonting af jorden; ingen arbetsförtjenst, ens tillräcklig för de små hehof, mitt hushåll har? Och dessutomv, tillägget han rhed en röst, som tillkännagifver den högsta grad af harin, shaf jag fått lära mig vidkännas, huru väl allting i hemorten är egnadt att underhålla en sådan der kärlek till fosterlandet. Det är ju uppmuntrande, ellör hurv, att få betala årligen ökade skatter och att till sist, när bristr af allä slag ökat nöden, se sin stuga och sitt torp, den jordtorfva i sträfvat för i halfva sitt lif, tagas i mät och säljas på auktion för att få utskylderna betalda? Detta har jag fått pröfva på, och nu är jag utledsen vid eländet, som jag nyss kallade det. Jag reser ifrån hemlandet och hoppas, med Guds makt, att slippa någonsin återvända dit. — Dermed sätter ban sig ned igen i sin förra ställning, men utan att låtsa vidare fråga efter hvad jag kan ha att säga. Liksom Gargantua, betagen af häpnad öfver det tal, som framsades af dekanernas lärda konsilium, ej var i stånd att deremot göra någon invändning, så står jag träffad af förvåning. en min förvåning är af helt annat slag. Jag har aldrig trott, att någon utvandrare haft andra skäl för sin resa än den ärfda vikingalusten och den välbekanta åtrån efter att kunna utan särdeles stor ansträngning och sparsamhet så fort som möjligt samla förmögenhet. Känslan för hembygden och dei själen från barndomen invuxna minnena borde väl i alla händelser, har jag alltid tänkt, hos hvarje utvandrare i någon mån ge sig tillkänna i afresans stund och väcka ett lifligt begär att en gång kunna återvända. Men att oförnöjsamheten kunde öfvergå till missbelåtenhet och rent af hätskhet hos någon, det hade jag aldrig tänkt. Och ändå har en enkel landtman blott med uppgifvande af hvad han sjelf erfårit bragt mig ur stånd att ens våga en motsägelse. Tänk, om det skulle vara sannt, att allmogen verkligen känner sig tvingad till utvandring! Här står en annan emigrant, lutande n, Ia AR RE RE kad had MA on Ann vd bög må on mm bn. broke PA mot