Aftonbladet – 23 juli 1869, sida 3

I göstalten tillkännager en man, som är van Mäd hårda arbetet i grufvor eller skogar. -— Men öfv det breda, knotiga ansigtet hvilar en stämning: mildhet. Jag ser på er drägt, att ni är en bergsmai men från hvilket håll? Från Nora Bergslag, ljuder svaret. Är ni grufarbetare? Nej, jag har varit kolare i många herrans å men tänker nu tillsammans med de mina resa ti min son, som skrifvit hem och skickat biljetter ti öfverresan. Sjelfva hade vi visst aldrig kunna skaffa oss respengar ; Härvid uppgifver han namnet på byn inom 01 ten, från hvilken han är. Jag råkar känpa ti trakten och efterfrågar ställningen der. Underti den har hans hustru jemte en liten flicka smugi sig till hans sida och lyssna upp :ärksamt till sam talet. Vid omnämnandet af deras hemort, des sköna landskap, dess flärdlösa och enkla inbyg gare, afmålar sig i dessa menniskors ansigten de renaste känsla och hängifvenhet derför. Säg, tycker ni inte, att det är påkostande at skiljas från den ort, der ni blifvit uppfödda, de ni lefvat, och der det finns bra mycket mera all män ordning och inbördes samdrägt än i det land dit ni reser? Ack jo,; svara de med tårar i ögonen, nog ä det svårt. Vår hemort är oss så kär. Det ka inte finnas någon trakt på jordeo, der vi hellr skulle vilja bo. Om det bara funnes någon råt att taga sig fram doch undgå det ideligen tillväxand bekymret att kunna föda sig, så skulle vi visst al drig ha velat öfvergifva vårt hem., I detsamma synes en annan ångbåt på ej så lång afstånd gå förbi. Han styr kosan åt Sverge, och så länge han är inom synhåll, följa de honom med längtande ögon, synbarligen misströstande om att någonsin få styra färden åt det hållet mer, der deras kära hembygd ligger. Nu ringer det till måltid. Utvandrarne tränga sig fram i stora skaror mot fördäck, der deras mat utdelas. De komma upp från sina liggplatser och gömslen med bleckfat och koppar i händerna för att deri hemta maten. De framgå en och en att få sin portion, som utdelas af en person, hvilken på en gång är utvandrarnes uppsyningsman, vårdare, proviantör och tolk, samt med outtröttlig at oppenhet söker hålla deras goda lynnen vid makt. De synäs alla tillhöra den jordeller bergsbrukande allmogens lägsta sfer. Maten de få är både kraftig och ren. För den stora skock ibland dem, som är från Vesterdalarne, förekommer det såsom kalas att få sådant bröd, som nu utdelas. Det är godt om äldre personer bland de utvanIlrande. Familjefäder synas de flesta karlarne rara, hvaremot antalet af yngre män synes litet i örhållande till öfriga åldrar. Största antalet är rån Skaraborgs län, en mängd från Jönköpings, ich åtskilliga hafva till och med ända ifrån Herjelalen sökt sig utväg till främmande land. Bland passagerarne förekommer äfven en s. k. nigrantagent. som skall ledsaga en del af utandrarne till deras bestämmelseort. Det är en merikanare af svensk härkomst, vältalare, politier, affärsman och turist på en gång. Hemmatadd i allt, gör han sig hemmastadd med alla, åller långa föredrag öfver sociala OL eseleskar vellan Sverge och Amerika, tröstar och uppfriskar em, som se ledsna ut, ökar på med lockande kildringar förhoppningarne hos de förhoppningsilla och rör sig från grapp till grupp i ständig uttröttlighet. Det är en försmak af Amerika utandrarne få redan under resan, Det är liksom I fläkt af Amerikas luft skulle blåsa bland dem. je känna sig på sitt sätt uppmuntrade i sin beläenhet. De börja lifligare samtala med hvaranra, Nere i lastrummet dånsa de unga efter dragarmonika. I ett hörn af däcket uppstämma ett tal qvinnor, anförda af en kolportör, en Zionsng. Det är liksom ett marknadslif, lika brokigt h skiftande som detta, men torget är ett skeppsick och omgifningen är hafvet. Innan ännu dagen hunnit slutas, lofvar kaptenen t og ee skall vara inlupet i hamn, och jag kan rföre datera mitt bref som ofvan: från Hull.