Aftonbladet – 22 juli 1869, sida 3

hade man då knappt ännu uppfunnit och de blefvo ej öfverraskade af att finna det rum man iordningställt åt dem, ämnadt att begagnas både natt och dag af Berenger, chevaliern och mäster Adderley, utom det att Osbert hade en madrass på golfvet för sig. Måltiderna intogos i ett för alla gäster gemensamt rum, och som klockan redan var ett, just middagstid, skyndade de tre herrarne, efter en hastig toilett, att infinna sig der; det öfriga sällskapet hade begifvit sig af till sina egna bostäder, vid hofvet eller hos sina familjer. Middagen var präktig och ett stort antal adelsmän spisade der, alla som det tycktes, komna till Paris för bröllopshögtidligheternas skull; men Berenger fann snart att de flesta hörde till Guisernas parti och voro långt ifrån vänligt stämda mot hugenotterna. Några af dem tycktes knappt kunna tåla mäster Adderleys närvaro vid bordet; och Berenger, ehuru af sin slägtinges beskydd tillförsäkrad ett höfligt bemötande, kände sig dock alldeles ur sitt rätta element, förvirrad, ur ständ att taga del i samtalet och säker på att han var der ingen i hans hem skulle önskat se honom. Icke förr var middagen förbi än han steg upp och yttrade sin afsigt att sjelf öfverlemna sina rekommendationsbref till -engelska ambassadören och till amiral Coligny hvilken, såsom sin fars gamle vän och si barndoms ideal, ban var högst angelägen at få träffa. Chevaliern knotade häremot. Vor det icke bäst att genast taga sina mått och steg för att Na honom presentabel vid hof. vet? Och Narcisse hade redan gifvit adres I på en modern hårfrisör o. s. v. Det Kund tagas illa upp om han gick till amiralen in I nan han blifvit presenterad för konungen. I Och kan jag ej träffa mina kusiner förräj jag kommer ull hofvet? frågade Berengei