Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 2

het, kanske i god afsigt, emedan hon först ville känna lagstiftande kårens åsigter. Följden har blifvit, att hon icke har skördat den moraliska fördelen af de fattade besluten. Det är medelvägspartiet, som har ledt fälttåget och gått segrande ur striden, icke blott genom interpellationen, utan äfven genom det inflytande, som det har utöfvat på kejsarens beslut. Hvad Rouher angår, så begärde han genast sitt afsked, men kejsaren vägrade bevilja det. Kejsaren tycktes ständigt tro, att Rouher -mycket väl kunde stanna vid styret och hjelpa honom att genomföra den nya politiken; men medelvägspartiet förklarade det vara ett oundgängligt vilkor, att statsministern afginge, och kejsaren samtyckte härtill. Det skall isynnerhet ha varit presidenten Schneider, som förmådde kejsaren att skilja sig vid Rouher, och honom har man också att tacka för, att lagstiftande kårens session ajournerades på obestämd tid, hvaremot Rouher hade uppsatt ett dekret, enligt hvilket den åter skulle sammanträda den 19 Juli Efter att ha talat om den ministerkombination, som för tillfället (den 14 dennes) ansågs sannolik, men icke har bekräftat sig, yttrar sig Revue des deux Mondes på följJande sätt om reformernas betydelse: Man kan uppenbarligen icke misskänna betydelsen af denna rad af reformer, hvilka blott ha ett fel, att de ha kommit i elfte timmen, sedan man redan hade låtit den kris utveckla sig, hvilken de borde ha förebyggt. Genom hvad som vunnits har den parlamentariska friheten åter kommit till sin rätt. Det är säkerligen icke liberalismens sista ord, och man skulle till och med betydligt taga fel, om man trodde, att allt kan reduceras dertill, att den lagstiftande kåren åter kommer i besittning af den makt, den hade förlorat. Problemet är oändligt mycket mera omfattande, det medgifva vi. Det finns många andra garantier, många andra administrativa och ekonomiska reformer, som landöt måste eröfra, och man skall säkerligen, för att nu blott tala om statsmakterna, utan an. strängning kunna finna en kombination, som föryngrar senaten och skänker den en kraftigare auktoritet. Allt detta är lätt, om man verkligen har vilja dertill. Det är vidare alldeles säkert, att ordet minister-ansvarighet icke finnes i budskapet, det är doldt under förpligtelsen att underkasta alla landets vigtiga angelägenheter en kollektiv behandling i ministerrådet; men hvad vigt ligger väl på ordet, då saken nödvändigtvis blir en verklighet, då församlingarne blott behöfva ha viljan dertill för att låta en ministöre känna deras makt? Hufvudsaken är, att man icke kastar bort saken för att jaga efter skuggan, att man begagnar de nya eröfringarne till att utan förutfattade meningar arbeta på frihetens regelbundna acklimatisering i våra institutioner och i våra seder. , NEAR