Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 2

tig vapensven! Nå, det gör Ju ingenting, ty jag skall ej dröja länge här och behöfver inte deras gunst; och kommer jag blott på ringränninpgsbanan skall jag visa dem tt mir längd duger till något. Men gm de tycke att jag är så ptymplig, hvad skulle då dö säga om vår hederlige Philip? Chevaliern tycktes villig att helt och hållet åtaga sig sin ädle kusins affärer. Har efterfrågade beloppet af de räntor och skatter, som gamle Ösbert indrifvit och nu höll disponibla för den unge baronen och af hvilka helå samman, som det tycktes, skulle behöfvas för att göra hans drägter presentabla vid hofvet. Perlbandet begärdes också och utlemnades äfven af Osbert, med den betydelse fulla anmärkning att det blitvit begärdt, när den unga fru baronessan begaf sig till hofvet, men ut han hade nedgräft det i trädgården och svarat att det ej fannsi slottet. Giftermålskontraktet, som Berenger nätt och jemnt kunde minnas att han undertecknat och sett undertecknas af sin far, konungen och grefven, stod ej att finna; och chevaliern upplyste att det var hos en notarie i Paris. Deröfver oroade Berenger sig ganska litet. Hans morfader hade befallt honom att läsa det och redogöra för innehållet, och han tyckte nu att han undsluppit en torr och ganska tråkig lexa. Han tyckte icke illa om den gamle chevaliern. Han hade ej blifvit bortskämd under sin. uppfostran, och artigheter och beundran af någon så mycket äldre än han var för honom en angenäm öfverraskning; och förebråelser och tillrättavisningar var han så van vid att den gamle riddarens artigt insockrade anmärkningar föreföllo honom nästan som höfligheter. Mellan chevaliern och den engelske presten var vänskapen ioke stor, så mycket kunde man se, men den senare lugnade sig, då han fann att inga försök gjor