Aftonbladet – 21 juli 1869, sida 2

STOCKHOLM den 21 Juli. I det senast hitkomna häftet af Revue des deux Mondes, hvilken tidskrift, såsom bekant är, står i opposition mot den kejserliga regeringen, yttras följande i anledning at de i Frankrike timade förändringarna: Medan det franska folket för en tid-sedan önskade lugn och ordning, förnekade allt, för hvilket det förut varit hänfördt, och likgiltigt eller skeptiskt hörde på dem, som ville förmå det att åter sysselsätta sig med sina inre angelägenheter, kan det deremot nu icke komma nog hastigt framåt, det fikar ifrigt efter verksamhet och förändring och gifver sig icke en gång tid att undersöka, hvarthän det egentligen vill komma. Endast sex, sju veckor ha förflutit efter valen, och denna tid tyckes redan ligga långt bakom, så raskt har utvecklingen försiggått. Utgången var skenbart till förmån för regeringen, som behöll en betydlig, alltid trofast majoritet, men den moraliska kraften låg hos. oppositionen, och regeriogen sjelf hade en känsla af; att en omkastning skett i den allmänna meningen. Härpå antydde kejsarens bref till Mackau och Schneider, af hyilka man fann, att .regeringen insåg nödvändigheten af, att en förändring försigginge i systemet, men ännu icke hade klart för sig, hvad hon skulle besluta sig till, under det att rörelsen tilltog i styrka. Den 28 Juni tillkännagaf Rouher, att i nästa session reformer skulle föreslås, hvilka skulle tillfredsställa landets önskningar: men hvad reformerna skulle gå ut på, det anfördes icke. Således skulle osäkerhet fortfarande råda, och i kammaren uppstod i anledning häraf en hittills okänd rörelse; ty ingen hyste längre något tvifvel, att någonting måste göras, och resultatet häraf blef en interpellation, som oupphörligt undergick förändringar och till slut fordade mivisteransvarighet. Den utgick från medelsvägspartiet, mer sådane män som Mackau och hertigen af Mouchy slöto sig till. densamma, och man kunde nästan säga, att minoriteten hade blifvit majoritet. Regeringen fortfor emellertid att intaga en passiv hållning, lät den ena dagen förgå efter den andra, under det att hon underhandlade med medelvägspartiets ledare, och för att åtminstone bevara skenet af frivillighet kom kejsaren slutligen med ett budskap, hvari de konstitutionella och parlamentariska reformerna tillkännagåfvos. Kommo också eftergifterna för sent, måste det dock medgifvas, att de cnästan äro fullständiga, och strax derefter inträffade ministerkrisen. . Ehuru hela denna kris, som har utvecklat sig med så stor hastighet efter valen, är en seger för, den liberala saken, har den dock blifvit utförd på ett föga lyckligt sätt; man har väl mycket begagnat öfverraskningar och teaterkupper, som vittna om, i huru hög grad den offentliga förhandlingens sedvanor ha blifvit glömda. Följden häraf är, att tillsvidare en hittills okänd situation har inträdt. Lagstiftande kåren har måst afbryta siva-förhandlingar, innan den hade slutat granskningenaf fullmakterna, för hvilken orsak ensamt den blifvit inkallad. Författningen förklaras vara mycket sjuk, men man måste dock vänta fyra eller fem veckor, innan läkarne infinna sig för att föreskrifva medel till dess botande. Kunna deputerade bli ministrar, innan senatens beslut föreligger? Sker det icke, blir det svårt att bedöma det nya kabinettets betydelse, och sker det, så öfverträdes den gällande statsförfattningen. Jomini sade om Napoleon I, att han på samma gång var den mest bestämde och den mest obestämde man,. Det kan tyckas besynnerligt, nfen är dock fullkomligt sannt, att kejsaren isynnerhet var obeslutsam i de kritiska, svåra ögonblicken, då lyckan gick honom emot, då tvärtom de politiske ledarne just i dylika ögonblick böra ha kallblodighet, karakterskraft. och en fast blick, Regeringen kunde ännu för två månader sedan lätt och utan fara ha utfört alla nödiga förändringar, men föredrog att vänta, visserligen icke med trolös beräkning, men af tröga a nn AS