Aftonbladet – 20 juli 1869, sida 2

ke IR co I 0 a RV PR d ;Ji flera århundraden varit en härd för den . vildaste fanatism, den svåraste religiösa förs J England, derföre att han utfärdade ett deSTOCKHOLM den 20 Juli. Emilio Castelats tal för religionsfriketen. Under det att den spanska statsförfattningen diskuterades af cortes, gjorde det i denna församling icke obetydligt representerade pre-sterskapet sina sista ansträngningar ått gifva den religiösa ofördragsamhetens princip en tillåyktsert i det genom September-revolutionen befriade Spanien. Den klerikale representanten och katolske presten Manterola hade i cortes med alla en jesuitisk sofistiks konster försvarat den katolska kyrkan såsom statskyrka, jemte hvilken ändra religiotier på sin höjd skulle tålaso, Då svarade honom I republikanen Öastelar extempore i ett tal, som varen värdig förelöpare till hans stora frihets-apoteos sedermera. Vi meddela här nedan de förnämsta ställena i detta lysande anförande, De vältaliga orden, i och för sig sjelfva hänförande genom sin djäpå sänfiing, sitt sedliga allvar och sin eldiga kraft, få en vändligt mycket högre betydelse genom den omständigheten, att de talats i Spaniens hufvudstad inför det lands representation, som blindelse. Castelar yttrade: Den, som är för införandet af en statsreligion, borde icke fördöma Henrik VIII i kret, som förvandlade hans katolska folk till protestanter; han borde icke fördöma den franska revolutionen, svm anbefallde att dyr ka förnuftets gudinna; han borde icke fördöma Robespierre, som genom ett tvångsdekret förkunnade, att ingen -kunde vara fransk medborgare utan att tro på det högsta väsendet; icke heller får han fördöma Napoleon I, som trodde på Teodorik, hvilken genom ett statsstreck påtvingade den romerska senaten kristendomen. Napoleon trodde på civilmyndighetens rätt att utöfva en dylik makt i religionsangelägenheter och var en tid tveksam, om han skulle återställa den gamla katolska religionen eller införa den protestan tiska läran. Han bestämde sig för den förra. Hvarföre? Emedan den katolska religonen till sitt väsen är befallande och tvingar menniskorna att böja knä. Men ehuru katet lllGs NE I Pronknixes kyrkor, åter. Manter uvck icke i samvetena. Setior 2 AN crola begår den största villfarelic, då hal i de moraliska och religiösa ideernas namn fordrar statens tvingande makt öch materiella bjelp. Den, som tror på religoneim hörsäms mar hennes bud på sitt Sämvetes. maning. Den, som icke tror på henne, den förmår icke heller statens befallning att tro på henne, utan detta utöfvar den omätligt skadliga verkan, att han med läpparne aflägger bekännelser, som han icke bär i hjertat för alla och en nation för alla. — Åtskillige berömda påfvar ha försökt att utföra den förra af dessa ideer, men förgäfves. Alexander, Cesar, Karl den Store, Karl V och Napoleon ha försökt att titförä den andra ideen öch misslyckades äfven. Mångfaldens id6 besegrade segrarne. Samvetenas mångfald besegrade presterna, och folkens mångfald besegrade krigarne. Setior Manterola har icke rätt, när han skryter öfver katolicismens framsteg i England och Förenta Staterna. Katolicismens framsteg i England är icke religiöst, utan TE katolikerna emanciperades i Engand af det liberala protestantiska parti, mot hvilket katolicismen slungar sitt anatema. Af Förenta Staternas 37 millioner invånare äro ungefär 10 procent katoliker, och en stor del kom in i dem genom annexionen af ursprungligen katolska områden, såsom Texas, Louisiana och Kalifornien. Setior Manterola frågade, när den katolska kyrkan har behandlat judarne illa. Jo — hon har behandlat judarne såsom slafvar, såsom lastdragare, Jag har här munkklostret San Cosines och San Damians inventarium för år 978, Veta väl hrr deputerade, huru munkarne förtecknade sin egendom? Här är förteckningen: 50 oxar, 20 morinnor och judinnor, 30 judar dito! Bgentlien begynte den religiösa ofördragsamheten i Spanien först midt i det fjortonde århundradet och i det femtonde. På den tiden höll San Vicente Serrer i katedralen i Toledo den redikan, som medförde 3000 judars förskräckga slagtande i nämnda stad. Sefior Manterola yttrade hånfullt, att judarne icke förstodo sig på att göra någonting annat än ;offior, och han uppmanade mig att uppgifva, vilka berömda män som framträdt ur den spanska judendomen efter dess fördrifvande rån Spanien. Jag skulle kunna nämna många, nen vill blott nämna några få. Här är Spi10Za, den förste af de moderna filosoferna; lade er inqvisition icke funnits, så skulle Spinoza ha sett dagens ljus på Spaniens jord ch hans ära förgyllt vår horisont; ty han lärstammade från spanska judar. I kunnen notsäga hans principer, men I kunnen icke örneka hans snille. Er ofördragsamhet har eröfvat oss hans ära. Disraeli — han är Det finns två ideer, som ännu aldrig ha haft Varaktig framgång i verlden: en religion l. L i mAÅjJja et a HH dd DM Mm n fö el Vv Ol nin politiske fiende, en tory, en konservativ, ja 1en han är en stor romanförfattare, en stor alare, en stor statsman och den britiska an ristokratiens hufvud; han härstammar trån fri panska judar, och hade er brottsliga oförar ragsamhet ej varit, så skulle hans ära tillRi öra Spanien. Daniel Manin, den ädle ita-be enske patrioten och en gång Venedigs dik4 stor, härstammade äfven från spanska juar. Då I beröfvaden oss judarne, hafvenI va eröfvat oss en lång rad af namn, som skulle inf a utgjort vårt lands glans och ära. Senior Manterolas puerila påstående, att yrkan icke dödade kättarne, utan att detKi ar statsmakten som gjorde det, liknar den nnmördarens påstående, som sade, att han ke hade dödat sitt offer, utan att hans sor olk hade gjort det. Den katolska kyrkans ve: bfälioloslveta ran: IH oa ner kvernta. oe. NA