Aftonbladet – 15 juli 1869, sida 2

smyckat, der man samlat, under en hel menniskoålder kanske, ett bohag, vid hvars alla artiklar fästade sig måhända något särskildt minne och hvilka blifvit sina egare kära genom vanan att se sig af dem omgifna och af lem begagna sig. Och nu var. allt här så ödsligt och tyst. Der rådde, om man fördjupat sig i ruinstaden, en egendomlig, högtidlig stillhet, närmast att förlikna kanske med den, som en enslig kyrkogårdsvandrare tycker sig finna vara utbredd öfver en med minnesvårdar öfversallad stor begrafningsplats. Det var denna märkvärdiga stillhet, denna dystra frid, hvilken hvilade öfver ruinstaden, som vid en vandring getom densamma gaf ett så egendomligt, djupt gripande intryck. När man då tänkte sig de timmar, under hvilka hela denna ofantliga sträcka — väl öfver en fjerdedels mil i längd och ungefär en tredjedel så bred — bildade ett enda eldhaf, kunde man ana brandens fasor. Man fattar då också fullkomligt, att sedan densamind, en gång börjat antaga denna ofantliga utsträckning, det iske längre skulle vara möjligt för stadsinvånarne sjeltvä att åstadkomma några ordnade och verksamma släckningsåtgärder, Man kan få höra den åsigt uttalas härstädes, att i detta hänseende icke allt tillgått så som det hade bort; att den och den åtgärden skulla hafva vidtagits, då den och den punkten skulle ha kunnat skyddas 0. s. v. Den som icke var tillstädes vid sjelfva brandtillfället har svårt att bilda sig en föreställning. om hvad som kan vara befogadt af dylika ahthärkningar, för såvidt de röra åtgärderna straxt efter brandens utbrott; men deremot torde med trygghet kunna påstås, att sedan elden hade tågit det väldiga hoppet öfver hela qvarter bort till Norra skeppsvarfvet och äfven derifrån utbredde sig åt alla sidor, så att hvar och en började befara att äfven hans hem skulle blifva ettrof ör lågorna, så är det naturligt och ganska rlåtligt ati något nvar lade till sin boning för att tillse de sinas bergning och försöka rädda åtminstone något af sina tillhörigheter. Under sådana omständigheter måste ett allmänt tipplösningstillstånd inträda, och några verksamma och ordnade åtgärder äro da icke gerna att påräkna annat än af utifrån komna och väl sammanhållna krafter. Det är ock5 N a . så hos sådana som man står i förbindelse derför ätt den södra städsdelen stmt jens vägsstationen och de ofantliga brädupplagen blefvo bergade. Jag har redan på telegrafväg meddelat, att dessa räddades hufvudsakligen om ej uteslutande genom den arbetsstyrka, som på jernvägen tillfördes dels från Palun, dels från några socknar långs jernvägslinien, de senare under befäl. af brukss patron Petre, och hvilken fattade posto dels vid den träbro, som vester om Slottsträdgården förenade norra och södra stadsdelarne, dels nere vid jernvägsstationen; Vid dessa punkter kunde ett kraltigt och möd klokhet ledt räddningsarbete någonting uträtta, och företaget kröntes också med framgång. Detta räddningsarbete kostade, säges det, oerhörda ansträngningar, och en sanning är. man betänker, hvilken ofantlig strä på en gång stod i brand samt den förfärliga ettan derifrån och det regn af gnistor och bränder; som det utsände med vinden, så kan man icke undgå att förvanas vlver hurt det varit möjligt att något kunnat räddas. Södra stranden af ån är nemligen ända ned till fattiet betäckt af hus och bodar af trä, och nidt emot den slänga raden äf varuinagasiner vå Horia stranden, vilka alla blefvo lågornas of, lågo Rettigs, Bergfors och Brodins skeppsvarf, med icke mindre än fyra stora fartyg på stapel, bjudande, under en del af den tid l randen fortfor, långsidorna rätt emot vindingen: Elden fördes också flere gånger litöfver, men getiom den yttersta vaksamhet ich stora anstränghingar, lyckades det att lämpa den och-förekomma dess utbredande. Det säges att de under byggnad varande artygens blifvande befälhafvare, som å varfen ötvervaka arbetets utförande, utvecklat tort och duttröttligt nit vid vartvens bevaande och skyddande. Man har särskildt ppgifvit sjökaptenerna Annerstedt och Agren åsom synnerligen verksamma. De hade viserligen härvid ett betydande eget intresse, å fartygens förstöring näturligtvis för lång id bindrat dem att vinna den verksamhet å hvilken de vänta; men då södra skeppsarfvets antändning ofelbart medfört hela len södra förstadens undergång och brädpplagens förstöring, så gjorde de genom dess kyddande på samma gång samhället en omätg tjenst. Men om det väcker förundran att södra tadsdelen, jernvägsstationen och brädupplaen kunde räddas, så förvånas man ännu mer tt finna ett och annat hus i norra utkanen af staden samt det vid stranden af ån elägna stora Berggrenska trähuset vara berade. De stå der midt i förödelsen, oaser öknen, omgifna på flere sidor af ruiner efer nedbrunna hus, som varit belägna så nära till att de qvarstående skorstenarne nästan kulle nå dem, om de ramlade; men de ha ock blifvit i behåll. Men saken får sin förlaring då man ger akt på, att alla sålunda iddade hus äro omgifna af växande träd, vilka här ånyo visat sig vara ett så förträffgt skyddsmedel mot eldsvådors utbredning, tt i våra trästäder inga ansträngningar borde paras för att, der tillfälle möjligtvis dertill ifves, plantera mellan gårdarne löfträd af ådana slag, som hafva täta, lummiga kroor. Detta skulle bättre än alla brandsläckingsanstalter skydda mot sådana vidtomuttande förödelser, som dem flere af våra undsortsstäder under några få år undergätt ch hvilka olyckshändelser vållat alla öfriga ; äders fastighetsegare så ytterst kännbara ppoffringar. Till antalet af byggnader, hvilkas räddning Il större eller mindre del varit beroende af mgifvande träd, höra lasarettet och Hel. refaldighetskyrkan. Den förra byggnaden ar framför den åt gatan vettande långsidan 1 rad trän med runda, täta kronor, och på ;n sidan af byggnaden märkes intet spår st den förfärliga branden rasat några få nar-derifrån. Det af trä uppförda ganska ora husets gafvel skyddades icke af träd. en var derför farligt blottställd och befinic gå evedd att dot är tvdHiot att hucot