I. Gefle den 14 Juli på e. m. Man var beredd på ett hemskt intryck, då man i tisdags morgon ombord å Sten Sture valkades Gefle hamn. Det uteblef icke heller då man redan på atstånd såg den hvitblå röken svepa fram öfver ett vidsträckt fält, der ännu två dagar förut tusentals menniskor hade sina tretna boningar, och der nu endast qvarstodo en oöfverskådlig skog af skorstenar samt här och der några vacklande murar efter de få stenhus den afbrunna stadsdelen innehållit; men knappast torde nå gon kunnat föreställa sig den verkligen öfverväldigande känsla, som man erfor då man beträdde skådeplatsen för förödelsen och börade en vandring bland dessa ruinhopar, som tycktes aldrig vilja taga något slut, och der vid hvarje steg tanken mäste föras tillbaka på Alt det lif, all den verksamhet, som här nyss hade rört sig, på alla dessa hem, som varit medelpunkten för så många menniskors kärlek, och strätvan, dem man vårdat och