Aftonbladet – 12 juli 1869, sida 3

MMMM Mn Ja, kapten Jorgai, svarade Tom, jag kan inte säkert säga hvar den nu är, men då jag senast såg den — och det var innan jag sist gaf mig ut på långresa — stod den hos ett mycket hyggligt fruntimmer i Wapping bredvid en mig tillhörig kista, som qvarhölls hos henne för en liten obetald räkning. Kaptenen, i stället för att liksom de andra tre med hänförelse lyssna till herr Pettifers tal, begaf sig åter i kyrkan, hvad nemligen Sp oppfskrilva ens hatt angick. Och efter ett ögonblicks paus kom kaptenen fram derur med ett märkbart upprördt och litvadt ansigte. Hör på, Tom; sade kaptenen, frågade jag dig inte när vi först kommo hit, om du var rädd för solstygn, efter du gick med den här stora hatten?, Det gjorde ni, herr kapten. Vill nu min långsamma vän här gifva mig sin arm till stöd, sade kaptenen, eller skall jag falla baklänges i denna himlasände skeppsskrifvares kokapparater? Nå, Tomp, ortfor kaptenen, sedan det begärda stödet ;rkållits, svara mig på din embetsed, tog du nte sönder den der pulpeten och satte ihop. len igen — eller något sådant? På min ed, herr kapten — det gjorde ag, svarade Tom. Och genom Försynens skickelse, mina vänier, utropade kaptenen strålande af glädje, Försynens, som ingaf Tom Pettifer den tanen att han borde vara ytterst rädd om sitt yrbara hufvud och bevara det mot solen — å fordrade han sin bredbrättade hatt med ust det bladet som blef bortrifvet ur Treartbens bok — och här är det! Och med dessa ord, och med falikomlig illintetgörelse af Tom Pettifers högtälskade att, framtog kaptenen det omtalta bladet, nycket nött, men dock läsligt, och slog sig!