Aftonbladet – 9 juli 1869, sida 3

-, han beslöt att öfvergifva sitt äfventyrliga ll stigmannalif. Han underrättade också sina kamrater derom, men dessa mottogo med stor t I ovilja denna öfverraskande underrättelse. En alaf dem, vid namn Tufve, lyckades utspana s) hemligheten af chefens plötsliga omkastning n och beslöt att hämnas. Han fick också snart tillfälle att sätta denna sin plan i verket. Ungefär samtidigt med dessa händelser -I hade, på konungens befallning, fogdarne Jo.)han Ingemarsson och Johan Djeken kommit till trakten för att lägga rå och märken mellan ÖOdemord, som konung Magnus unte allom dem som honom rödja och bruka ville, samt Söderala och Mo socknar. För dessa röjde Tåfve, mot löfte om förskoning till eget lif, hvar Sote kunde gripas, och en vacker afton, just som denne och hans älskarinna sutto på sin vanliga plats vid stranden, sprängde de båda fogdarne, åtföljda af en stor ryttarskara och med Tufve i spetsen, fram och omringade den fruktade stigmannen. Men innan ännu någon af ryttarne hunnit komma af hästen, stod Sote med ett djerft språng i båten, som gled ut och snart förde honom utom hörhåll för de anfallandes ursinniga rop och hotelser. I Men skön Sigrid hade, vid underrättelsen latt hennes käresta var en simpel röfvare, I sanslös sjunkit ned på den saftiga gräsmatItan. Hon fördes med all varsamhet af fogIdarne och deras följe omkring viken till sin i faders gård, men trots alla ömma omsorger kunde icke hennes lif räddas. Hennes veka, Irena sinne hade tagit för hård anstöt af den förfärliga skymfen. Atta dagar efter hennes död var hela sockJnens folk samladt på den lilla kyrkogården — skön Sigrid skulle begrafvas. Det herrskade djup rörelse i församlingen då presten, Ihr Olof, började den heliga förrättningen, som, efter den tidens ritual, försiggick långsamt och omständigt. Till häst satt hr Nisse, till det yttre stel och styf, men hans tårglindrande öga vittnade om, att den lidna förlusten gick honom djupt till sinnes. Andtligen var ceremonien slutad. Skön Sigrid var sänkt till den sista hvilan, och folket började att skingra sig. Då sprängde en ryttare fram, hoppade ned i grafven och kastade sig i vansinnig sorg öfver kistan. Ett sorl gick genom försam2 fee hviskade det fruktansvärda namnet: Sote!n Denne, ty det var verkligen han, steg upp, kastade af sig rustning och svärd och gaf sig frivilligt fången. Huru han för sina illbragder bestraffades känner man ej, men efter denna tid blet Odemorden säkrare. Måhända skall du tycka att den smakar sentimental. Kanske — men i så fall kan jag endast godtgöra mitt fel genom att om en stund berätta några, som jag tycker, roliga jagthistorier från de skogar du ser rundt omkring dig. Möjligen smaka icke heller dessa, men jag mnödgas i så fall erinra, att vi nu befinna oss i skogsoch bergsbygder, der man allmänneligen konverserar 1 helt andra ämnen, än som man behandlar i hufvudstadens salonger. Det är :vår pligt att taga seden dit vi komma, och jag vågar alltså hoppas på ditt benägna öfverseende med mina historier. Sinnet för sång och musik är hos helsingen starkt utveckladt och det gifves knappast exempel på en flicka eller en gosse som icke eger en passabel röst och ett godt öra. Det oaktadt får man här i Skog, liksom öfverallt i provinsen, höra våra vackraste folkmelodier betydligt vrängda. Äfven orden till en del sånger hafva blifvit underkastade en allt annat än gagnelig revision. Orsaken härtill torde från början hafva legat deri, att dessa sånger så hastigt gått från man till man, att de ej hunnit riktigt inläras. Så går det till ännu i dag. Om jag från skjutskärran sjunger en melodi, som min körsven ej förut hört, så famnar hans själ med begärlighet ton för ton af den för honom nya sången, och sedan han grunnat en stund får jag höra honom börja tota eftei. Snart har han fått ihop en melodi, som jag nu, i min ordning, tycker är ny; åtminstone är det icke densamma, som jag nyss sjöng. På sanima sätt går det med orden. Der luckor uppstå i hans minne, lappar han till ord ur sin egen poetiska fatabur. Jag glömmer aldrig en musikalisk skjutsgosse på Stråtjära gästgifvaregård, för hvilken jag en gång för många år sedan under en resa sjöng den bekanta romansen Fjerran i skog, åc., och som, vid ett annat tillfälle, till återtjenst trakterade mig med samma sång, men hvilken då, hvad orden beträffar, fått följande egendomliga uppställning: . Fjerran i skog Skiljer jag mig; Dock för din själ Bäfvar en bild. Hornet en klagan tillsamman för: Gerna han henne för honom dör! Akta dig, så att du ej faller ned i det der djupa grofhålet! Det är godt om sådanader gruföppningar i Skog, ty kompassen drar öfverallt. Flerstädes på skogarne är det icke hundra famnar mellan hvarje grufva. De flesta anledningarne äro dock öfvergifna, i brist på driftkapital. Stockholmsoch Göteborgskapitalister hafva dock nedlagt mycket penningar i dessa försök,och jag tar visst icke till för mycket, om jag säger, att 100,000 rdr blifvit af dem offrade på dylika forskningar i underjorden. Derborta i den vackra byn Strand bor en af ortens skickligaste jägare, häradsdomaren P., en gammal jagtkamrat till mig. Jag skulle kunna omtala hundratals roliga episoder ur denna Nimrods bragdrika jägarlif, men jag inskränker mig för tillfället att omtala hurusom han en gång under en tjäderjagt rr NR MEK INTE MERA ARENA lingen, man vågade icke tala högt, men alla Så lyder sägnen om Sote och skön Sigrid. ,