Aftonbladet – 9 juli 1869, sida 3

Jtjädern slå sitt djupa, mystiska spel i de tysta skogen. Men han blef ock på samm gång varse en gammal båtsman, som på an ra sidan myren äfven sprang efter samm: spel. P. uträknade lätt, att om kronkarle: fick göra som han ville, så skulle han ofel bart först hinna målet. För att förhindr: detta, kastade sig P. ned bakom ett träd ocI och började härma tjäderns spel med så sto trohet i föredraget, att båtsmannen genas stannade, med uppmärksamhet och välbehag lyssnande till det falska spelet. Snart fick . till sin stora förlustelse se den värdigt båtsmannen styra kosan rakt mot sig — har ville först anamma den tjäder, som: närmas var. Men då P. fått honom tillräckligt långt pF afväg, slog han endast då och då ett lindspel, derunder sjelf spriogande på der sannskyldige tjädern, och lät den arme båtsmannen till knäna stå i isvattnet på myren Då denne slutligen tröttnade och med skallrande tänder lagade sig att uppsöka den första i ordningen, hade P. tillräckligt försprång för att göra hans afsigt om intet. Under det vi gått och språkat, ha vi nu hunnit fram till kyrkan. Här stanna vi ett ögonblick, medan jag berättar dig en liten presthistoria. För många herrans år sedan hade församlingen en kyrkoherde, sont hette Strandell. Denne var en lärd man, men äfven en driftig jordbrukare, som sjelf i hemmaväfda kläder deltog i arbetet på åker och äng. En dag kom Jerfsöprosten, dokt. Agrell, farande vägen förbi, och tittade då in i prestgården, för att få göra bekantskap med 5S., men denne var ute på egorna, svarades det, och A. for vidare. När han kom hit fram till kyrkan, föll det honom in att vilja bese templet, och han bad derföre en karl, som stod och gapade på kyrkvallen, att gå till klockarn för att få låna nycklarne. arlen lade fötterna på ryggen och sprang. Han var snart tillbaka och öppnade kyrkdörrn. Prosten A. steg in och tittade sig omkring, hvarefter han yttrade till karlen: Nå, min vän, det är ju en vacker kyrka, ni har! Men hvad tycker ni om presterna? Åh, går väl för sig, svarade karlen. Inte ä dom af bästa sorten, men inte af sämsta heller. Kyrkoherden skall ju vara en ram bonde, fortfor A., som var fin af sig, en riktig slusk; har jag hört sägas. — Se här, min vän, en liten slant för besväret? Jag tackar förbindligast, men så stor är inte min snikenhet, att jag mottar offer af mina embetsbröder, svarade den okände och gjorde en djup bugning för den förbluffade prosten. Nu fick denne ändtligen öppna ögon. Han var generad, ytterst generad, men slutet blef, att han följde slusken hem, der gubbarne strax drucko brorsskåls Gubben Noach.