Aftonbladet – 7 juli 1869, sida 2

ivad det villo var föreningen med det öfiga nördeh; om ördet skändinavism är initre spridt öch fnnet ihindre genljud i Sydatland än i det öfriga Datimark, så är skäet härtill icke brist på sympati för tankeön; itan det, att en annan uppgift för närvarande ligger närmare, i det att sydjutarne sämia alla sila tahkär öch all sin verksamhet omkring återföreningen med fäderneslans let; om det afgörande valet mellan söder och iord kortimer i fråga, skall det nog visa sig, utt sydjutarbe äro rätte och praktiske skanlinåver. Talären slutade med en ötiskan, utt norden en gång måtte finna sin rätta Sräns. Efter detta med stor uppmärksamhet och mycket deltagande åhörda tal fick redaktöen Rimestad ordet och bragte å bane en praktisk fråga, nemligen om det olika mynt-, nåloch yjgteystemet i de tre rikena samt slutade med att höjä ett lefre för sann bildning och upplysning i de tre nordiska rikena: Sedan talaren under starkt bifall lemnat taarestolen, uppträdde skolläraren Pehrsson från Skåne och talade för de nordiske arbetarne, och skolläraren Kräiberg från Aarhnus påminde om dagens betydelse, om de tre betydelsefulla möten, söm hållits den 4 Juli, nemligen 1844 på Skamlingsbanket, i fior i Aarhuus, då 800 sydjutar hade gästat Jutland för att hemta, men ännu mera för att skänka tröst, och slutligen detta möte. Redäktören Petersoti från Throndhjem frambar en helsning fran Nörge GöK yttrade; att samma fara, som Danmark var utsett för från söder, var Norge utsatt för från norr, och att räddningen derföre få båda ställena måste komiiia från nordens enhet, för -hvilken Hal höjde ett lefee. Nn Doktor Rosenberg påminde om tiödvändigs heten att arbeta för en krigisk folkanda, hvartill han bland annat ansåg skarpskytteföreningartke fara ett verksamt medel. Varmt och enträget inskärpte han, ätt det var en dålig sparsamhet att vägra penningar tillfaderneslandets försvar, ty det kostade ära, frihet och modersmål — och till slut ändock penningar, det skulle fienden nog sörja för. Han höjde ett-lefve för en armå, genömträngd af folkets anda, och ett folk, genomträngdt af en krigisk anda, samt uppmanade isynnerhet qvinnan att skänka stt mäktiga bistånd genom. att förakta hvar och en, åöm skulle svika sin tjenst eller snöra ihop pungen, när fäderneslandets behof kräfde dem — ty dviönäns föräkt är den största sporre för inänhen; både till godt och till odt Unter starka bifallsrop tög nu pastor Hostrup ordet och förklaräue 8i3 Yara öfyerens med den föregående talaren deri, att vi sköta vara ett krigiskt folk, men vi skola dock ieke bilda elt ltinniskt; kossackiskt eller indianskt läger, der qvinnan hör. till trossen; ty först när qvionan kom med, framträdde det folkliga. Ingen är såsom hon bunden vid hemjörden; och det ligger en djupare sanning än smickrarens i det trd, som liknar qvinnan vid en blomma, ty hon hair sin rot i hemmet. Der folken på folkvandringens tider tågade ut utan sina qvinnor, der glömde dö i nästa slägte sitt modersmål, men till Island och Fåröaröe hade förfädren tagit qvinnan med sig — tagit modersiiålset med sig. Qvinnan är vaktare öfver det särs skilda, och derför borde de, som se snedt på e skahtinaviska sträfvandena af fruktan för, att det särskilda skulle försvinna i det semensamma, lägga märke till, att qvinnan hadö satt sitt insegel på detta folkmöte och derigenom Visat; att hon ville värna det särskilda i gemensamheten. Hah tackade den nordiska qvinnan: härför och trodde, ätt hön icke blott skull göra det ljust i huset, der vi icke kunna göra trefnad åt någon gäst, om ieke hon säge mildt till. honom, utan; ut hon äfven skall göra det ljust i hela iotden: ; Detta med stort bifall mottagiia tal efterföljdes af nägra vältaliga ord at bonden Lars Larsen från Veiby, som vackert och kraftigt alade för de sångfåglar, som bebåds morsonen; för skalderna. Sedan bokbindaren Nilssn från Ltind yttrat några ord rörande arvetarefrågali, fick Pedör Skatt från Bokshave Slesvig ordet. Han ihebadö attsydjutarne nåste draga lasset, tilldess de störä ftjaks erna, drabbade tillsammans. Men de män, om nade Äfbetat för det danska modersnålet, hade icke arbelat förgäfves. Han utalade derefter sin välönskan för det kefvande Dannevirke. Oändliga hurrarop beedsagade detta tal, och talaren måste åter aga ordet och tillade, att han betraktade IeRtä starka yttring af bifall såsom ett vittnesbörd, ått Han i sitt tal hade träffat let uanska folkets hjerta, öch att det ville vad sydjutarne ville, hvad svenskat teh rorrmän också ville. Sedan ytterligare målaremästaren P. E. Ilsen i ett humoristiskt tal hade uttryckt in önskat! öh folkmötenas fortsättande, var len långa listat på officiella tal uttömd, och lirigenten lemhade sin plats; hvilken öfverdrareh Kraiberg intog såsom ordföraide, i all ännu några furnös, som Hade något på jertat att meddela försämlingön; Denna stannade ytterligare en kort stund framför alarestolen, men spred sig snart för att lyssna ill Malmö arbetareförenings och studentsångöreningens toner, hvilka ljödo från olika håll vå festplatsön, eller för att efterkomma muiketis uppbjudnitig till dans: För den mateiella deleti äf, itenniskans behof Var sörjdt i in mängd tält, Som ömgåfvo, det vackra platsen, och der sånger och tai tördes från mindre grupper, danskar och svensker om varandra och i god sämja. Solen sken varmt rån den blå sommarhimmelen, och hennes jus föll i dallrande småfläktar genom det äta löfvet ned på de glada skarorna, bland vilka det icke en gång saknades represenanter från den yttersta norden; ty ett par nationaldrägt klädda lappar vankade omring med en ren och gjorde en god affär ned dess förevisande i de för dem och renen ika ovana omgifningarne.