Aftonbladet – 7 juli 1869, sida 2

utom hågon inoplng 1, ätt danskärte skulle förlöra Sin sjölfbestärmtnelse för Svenskäriies vänskap, men icke för de preussiska junkrarnes och eröfrarnes fiendskap? Den andra stora faktor; som bestämde nationernas öde, var nationernas sympatier, deras hjerteslag. Der nationernas önskningar kommo i strid med omständigheternäs iakt, der iiåste de duka tinder; detta hade de största nationer måst finna sig i, huru olyckliga än de förhållanden voro, som skapades derigenoin. Men det var nordens stora. lycka, att det,. som den pyölitiska nödvändigheten påbjöd, jäst var detsamma, som våra hjertan ettertraktade. — Ett niofaldigt lefve för det treeniga norden! , No Efter detta tål, söih oupphörligt afbröts af starka och odelade bifallsyttringar, hvilka nådde ry höjd vid eså slut. och dessutom örskaffade Rimestad ett met lifliga hitrarb bösväradt level, förtsatte olagatno Mer den afbrutna måltiden och vandrade derefter i förtroliga och muntra grupper omkring i den vackra terrängen, till dess de kl. 22 12 begåfvo sig till dennärbelägna jernbansstationet för att med två eätratåg låta fortskaffa sig till Hilleröd, under det att likväl åtskillige af de svenska gästerna föredrogo att tillbringa äfven återstoden af dagen i Kjöbenhavn Den lilla staden Hilleröd hade smyckat sig festligt för att mottaga de väntade gästerna; Flaggor svåjade på ällå de påtok, det pröz cessionen tågade fram, och hvarje fönster var uppfyldt af helsande herrar och damer, hvilka till och med på ett och annat ställe gjorde några svaga försök att åstadkomma ett blomsterregn: I tre afdelningär. ankommu deltagärne uch mottogös på bangården af den hillerödska festkomiten; i den sista afdelningen var Malmö arbetaresångförening, som stannade utanför ett med de, nordiska flaggorna prydt hös öch afsjöng några sänger. Pröcessionerna gingo genom staden in på borggården, dröjde några ögonblick för att bese den vackra slottskyrkan och tågade derefter på en väg utmed sjön vpp till den inhägnade Fredsplatsen genom en äreport med inskriften: : Naar Brödrerne kives, Hjeniiet ödes; Men felsos, true de KömHrödet inödbe Sedan den sista afdelningen af gästerna ankommit till festplatsen kl. -12 3, samlades man omkring den med flaggor rikt prydda talarestolen, hvilken på framsidan bar bröstbilder af konungarne Fredrik VII, Kristian IX och Carl XV med deras valspråk öch på sidorna de båda stroferna: Den Storm, der raser, vil sig legge, Vil Juttre og til Liv o3 vekke öc I danske Mend, lad Verden merke: Ved Enighet I ender sterke. Från denna, talarestel skulle enligt progrämmet den allvarligare delen af festen 1ödas i två timmar från kl. 3 till kl. 5, och härifrån höllos under denna tid, med praktiserande läkaren Levin såsom dirigent, icke mindrö ät femton officiella tal; hvilkas innehåll det skulle bli för vidlyftigt alt åtörgifra blott någorlunda utförligt. Talarne anföras derföre här endast i den ordning, i hvilken de fingo ordet, och med en summarisk antydan tin deras yttranden; Den förste var redaktören Ploug, som helsades med bifall öck bjöd gästerna välkomne i inbjudarnes namn: Det vär det första inöte; som hölls i Danmark; de bäda föregaende hade hållits i Skåne, och skälet, hvarföre det icke förr egt rum i Danmark, låg i den stora svårighet, som var förknippad med dylikt i en stor stad: Han fnsfade emellertid församlingen välkomihen pa deniia plats, söm benämndes Fredsskö en i anledning at fredeii mellan Danmark, öch Sverge år, 1720 eftör ett — SOrgHet köld, Som slutade med ätt Tyskland ) fick fast fot vid Östersjön, De första skandinaviska rörelserna hade utgått från studenterha i Lund och Kjöbenhavn, hvilka hade varit bärare af idån i 26 år och omfattat den med utgdömens hänförelse; ni måstö. atidra träda till för ätt fullständiga iden och föra den ut bland folken, hvartill ifven folkhögskolorna bidrogo. Detta tredje töte vär öt godt förebud fö den nordiska enhetstanken, hvartöre han Töjöe ätt lafve, som besvaraacs med skallande hurrarop. Efter en sång af C. R. talade amtmannen svefve Schulin för nordens konungar och kontängahus, gående ut från antagandet, att skardinavistt tch Itjalitet icke stå i strid not hvarandra, då vi eka önska ett torde, sådant Margarot2 eller Carl Gusta Isträfvade det, eller ett Skandinavien som det Tyskland, Bismarck har skapat, utan ett norden, der tre sjelfständiga folk sluta sig illsammans till gemensamt motstånd mot semeäisaiiima fletider: Han slutade sitt lefve ör konungarne och deräs Hus ited dett öds skan, ätt den snart förestående förbindelset Hellat dem måtte lända till lycka och väls ignelse icke bidtt för dem sjelfväs utan äfven för nordens folk. En sång sjöngs efter detta tal, hvarpå d:r Bergman från Vinslöf fick ordet för att höja tt lefve för den skandinaviska tanken, hvilet han var viss på skulle genljuda i Tromsö, Haparanda ocK vid Dannevirke, ja till och ned i Berlin. Rådman Fälkinati från Malmö Hköll ett versifieradt föredrag ock sliitade med ett värrtit efve för Slesvig och den önskän, att den dag snart måtte komma, då rätt är mer än våld. Redaktören Willemoes tackade för denna välönskan och frambar en helsning från Sydutland, isynnerhet från Flensborg och föreningen Enigheten,. Han intygade, att sydjutarne väl sörjde, men likväl icke sjönko clagande ned i sorgen; tvärtom begagnade de len rättighet de hade, att hvarje dag. och imme arbeta på återföreningen, att trösta, ippmuntra och upplysa sig sjelfva inbördes, å att folket skulle lära sig veta, hvad det jar, för att kunna veta, hvad det ville. Och ox