Aftonbladet – 7 juli 1869, sida 2

sig, medan han kröp omkring på den gräs beväxta marken och hvarannan minut tiggde om en enda droppa till, bara en enda! och talade som om han trodde vi båda voro i Evgland, och som om jag hade penningar nog att köpa den dyrbara drycken för, om jag ville. Af allt hans osammanhängande prat, hans böner, hans bekännelser, fick jag reda på hvad jag skref på den der pappersbiten, hvaraf nu nio tiondelar är utplånadt. Det första som blef mig klart — ehuru inte det första han sade — var att någon som han kallade gubben ännu lefde och bodde någonstädes — det lät som Lanrean, Jag skulle begifva mig dit och fråga efter Tregarthen, bland gubbarne der... (Då jag nämnde namnet Tregarthen, afbröts jag af min bror, som till min stora törundran sprang upp och ställde sig att se på mig; bad mig ett par gånger säga om detta namn; och berättade mig slutligen att han var förlofvad och att bröllopet blifvit uppskjutet i anledning af mitt bref. Vi talade en liten stund om detta och sedan fortsatte jag min berättelse:) Jo, jag skulle gå till Lanrean och fråga efter Tregarthen, och jag skulle säga till Tregarthen: Clissold var den som gjorde det. Clissold ångrade sig för sin arma själs skull. Nej! Jag skulle säga något annat åt Tregarthen, jag skulle säga: Se elter i böckerna! Se på det bladet ni vet, och se sjelf efter om det är det rätta. Nej! Jag skulie säga ändå något annat åt Tregarthen. Jag skulle säga: Det rätta bladet är undangömdt, nte uppbrändt. Clissold hade tid nog för allt annat, men hann icke bränna upp det. Tregarthen kom in just när han tändt ljuset för att bränna upp det. Han stoppade bara ned papperet genom en stor springa i pulpeten, men blef genast utkallad och hann ej