Aftonbladet – 7 juli 1869, sida 2

STOCKHOLM den 7 Juli, ? Det nordiska folkmötet i Danmark; som på inbjudning af 682 persöner tr olika samhällsklasser i södra Sverge och i Danmark hölls den 4 dennes, gynnades af det vackraste väder. Af åe tre ångfartygen Aamlet, Stockholm, och John SWartZ, som öfverförde dö svenska gästerna af båda könen, Omkring 1000 till antalet, och hvilka voro väntade först klockan efter 8 på morgonen, lade två nära en half timme tidigare till vid Kvesthunsbrot, Hvilken af detta skäl icke vär Så besatt med menniskor, som den eljest skulle ha varit. När det tredje ångfartyget hade ankommit, bjöd redaktörön Rimestad gästerna välkömha på dansk botten, och kort derefter satte sig tåget, i hvilket utom de 1000 gästerna befunno sig ungefär lika många danska deltagare, I gång med fanor och musikkår till Tivoli. Der voro rundt omkring i konsertsalen en mängd stora bord framställda, hvilka svigtade under öfverflödet af mat och dryckesvaror och vid hvilka de närvarande på en vink af kofniten intogo sin frukost, Härefter bjöd statsrevisorn, landsthingsmannen Hasle på inbjudarnes vägnar de mnärvarande och särskildt de svenska gästerna väls komne samt tackade dem, för det de i så stort antal infunnit sig. Det var oss alltid kärt, såde han, att samrhanträfa med våra bröder på andra sidan om Sundet, men isynnerhet Var detta förhållandet vid folkmöten af den beskaffenhet som nuvarande sammankomst, på hvilka man nödvändigt måste tala om det, som var en lifsfrågö för hela pörden, likasom det också måste vara klart för Tenhvar, att denna lifsfråga måste komma på Ibane här. Han hoppades, att detta möte I skulle bidraga att klara medvetandet orm hvad som var nordens uppgift, livad det var för värf, vi hade att fullgöra, och att det måtte bidraga att styrka vår vilja att åtaga oss det arbete, som behöfdes för uppgiftens lösning. KON Sedan de hurfftaröp, söm följde på dessa lord, tystnat och en af C. R. författad sång I blifvit afsjungen af hela församlingen, föreIdrog Malmö Borgaresångförening blatt abliat .ILenge var Nordens herlige Stamme, och professor Ask från Lund tog derpå ordet för att på gästernas vägnar tacka för mottagandet. Det fanns — sade han — knappt Hä gon inbjudning, söm jade utinat g ädja Kånö andsimän i högte Erad ätl denna. Huru förunderligt var det icke, att danskar och svenskar nu skulle mötas på detta ställe i närheten af de vallar, der de för tvåhundra åt sedan möttes på ett helt annat sätt. Ifordna dagar möttogo de hvarandra med eld och svärd, nu med mat och dryck, med bhjertliga I handslag, med vänliga blickar. Hvad var T väl skälet till dentia ölikhet i möttagandet? I Man kunde svara: till en del det, att svenskarne i fordna tider kommo objudna, hvaremot de nu på det hjertligaste blifvit uppmanade att komma. Kri od mellan Danmark och Sverge hade för allt upphört; vänliga röster hade i iäng tid ljudit öfver Sundet, men först på de sista åren hade de trängt in i folkets öron. Derföre kommo nu också folken från de särskilda länderna till hVäräns I dra för att se, om rösterna hade talat sanning, och vid detta tillfälle hade svenskarne redan fått tron påtaglig. Ett tack beh ett lefve för det danska folket och särskildt för värdarne! Med entusiasm efterkoms denna uppmaning af talaren, och han sjelf mottog derpå len hjertlig tacksigelaö i fört af fäprärtp Tför de ord, han uttalat. Redaktören Rime; sinn bad a om Hillåtolsa att på a Iglädjens dag få yttra några körta, ällvärsamma ord. fan kände z rek Påltre göra että, som han hyste den öfvertygelIsen, att det allvar, hvarmed vår tid var stämplad, skulle upplösa sig i glädje och välsignelse. Histerien hade gifvit oss mången allvarlig vink den hade lärt 0ss; att det; funnits folk; som förgåtts; men den hade öckså lärt dss; att dragon härtill d allt väsendtligt Måste tillskrifvas folken sjelfva. Vår tid var full af faror för de små nationaliteerna; vi borde derför at yttersta rormaga anstränga oss att bevara vår nationalitet; ty skulle det bedröfliga ske, måtte det: då icke kunna sägas, alt vi hade försummat Vär pligt. Hau behöfds iskö öppekålla sis vid Hvilket lara det var, som hotade danskarne; ty den låg klar för agen; aereinot Ville han påminna. om, att den fara, som hotåde de öfriga nordiska länderna, var lika stor, om den också icke stod så klar för de flesta. Huru helt annorlunda hotades icke Sverge ni af deh tyska Örnen än för 60 år -södati; och kunde någon på allvar tro, att Norge skulle kunna ega bestånd, om md ock Sverge dukade under? Desstitom hade Ryssland ju också utsträckt sina klor efter Norges norra hamnar. De tre grenarne af den nordiska stammen voro tvungne att sluta sig tillsammans genom en af de faktorer, som bestämma folkens öde: omständigheternas. makt. Det var alldeles tydligt, att räddning endast var möjlig genom en sammanslutning i anda och sanning mellan nordens folk; till och med våra motståndare måste medgifva detta, eller kuäde åtminstoile icke visa oss någon annan väg till räddning. Blott okunnigheten eller tanklösheten eller något ännu värre kunde komma på den idn att säga, att den danska nationaliteten var utsatt för fara genom en förbindelse. med det öfriga norden. Hade Norge tagit den ringaste skada till sin frihet genom föreningen med Sverge,l. och trodde man icke å andra sidan, att detta land till en del kunde tacka föreningen medt. Norge för, att det hade fått en så fri författning? Det hade också blifvit sagdt, att