Aftonbladet – 7 juli 1869, sida 2

blick betänkt mig. Men nu då det gällde Clissold, betänkte jag mig verkligen. Jag hade nog varit en bättre kristen om jag inte sjort det — men jag kunde ej annat. Han trodde att jag ämnade säga nej. Hans blick blef listig. Han lade begge händerna på mina axlar och hviskade: Jag skall säga cr hvad jag vet om era femhundrade pund, om ni ger mig en droppa. Jag beslöt att gifva honom hvad han bevärde och tog fram flaskan. Jag tog hans hand och hällde litet af bränvinet deri, men jvarhöll den ett ögonblick. Säg hvad pi vet först, sade jag, och rick sedan. Han :såg sig omkring som om han trodde att det fanns folk på ön, som kunde höra ss. Tst! sade han, tala inte så högt lerom. Men jag talade ändå högre när jag gjorde min fråga och han talade ändå lägre, här han afgaf sitt svar. Frågan lydde så: Hvad vet ni om dessa femhundrade pund? Och svaret var: Det är stulna perningar! Min hand släppte hans så hastigt, som om stt skott träffat den. Han uppsög ögonblickligen den munfull bränvin jag hällt i hans hand — ban kastade sig derötfver som ett hungrigt vildt djur öfver ett ben — och såg derpå upp för att bedja om mer. Någoning i mitt ansigte (himlen vet hvad) tyckes hastigt skrämma honom nästan från vetet. Ionan jag hunnit taga ett steg, eller ttra ett ord, hade han kastat sig på knä mig och vred sig gnällande och jämrande ör mina fötter. Döda mig ej! ropade han. Jag är ju löende! Jag måste tänka på min arma själ! Jag vill ångra mig medan det ännu är tid — jag vill bättra mig... Så der fortfor han att gnälla och: jämra