Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 3

Just här, alldeles vid foten af ruinen, ha ri båtstaden. Fullföljande vår plan att idag vestiga Gullberget, taga vi alltså här en båt, ch efter en halftimmas rodd lägga vitill id Fagersand, en täck plats vid foten af erget. Här, omkring en strandbädd af den inaste hvita sand, i hvars sköte en källa, om icke tillfryser om vintern, spelar, stå i äta grupper höga, resliga tallar, liksom bekyddande den vekare löfskogen, och der jakom har du en plan af den yppigaste rönska. w Till höger om oss, också vid bergsfoten, igga de täcka byarne Granänge och Norrbo, den senare, och närmast oss, står en nästan ;y, särdeles enfaldigt men starkt hopkomnen stuga, uppförd af grofva timmerblock. stugan och trädgårdstäppan hägnas af ett takett, och rundtomkring stå planterade önnar och andra löfträd. Du skall få höra ågot om de personer, som med förenade rafter uppfört denna byggnad. I en usel koja der i byn bodde för några r sedan en mindre vetande enka, gemenlien benämnd Forsbergskan, tillsammans med in äfvenledes kollrige son, Anders. De ströko m dagarne omkring från gård till gård i ygden, dervid sonen, en stor och reslig karl, tark som en björn, alltid gick tre steg efter nodren. Gummans ärende var vanligen att gårdarne fråga efter om kungen synts till, nen sonen gick sällan in, utan ställde sig anligen på gårdens vedbacke, der han, om n yxa fanns tillhands, högg och klöf, så att redträden yrde vidt omkring. Så snart moIren uträttat sitt ärende drogo de vidare. Så rade de vandrat tillsammans, eller rättare fter hvarandra, i många år; de lefde på nenniskors barmhertighet och ett knappt inderstöd af fattigvården. Men deras usla stuga förföll alltmer och ner, och blef till slut obeboelig. De båda collrige funderade både hit och dit hur de skulle kunna få sig ett bättre hem, men unno icke på någon utväg att hjelpa sig ur örlägenheten. Kungen, till hvilken de länge att sitt hopp, dröjde, och grannarne gjorde ntet för att hjelpa de arma tosingarne tillätta. En skarp vinterdag suto dessa stackare hopkrupna i den eländiga kojan och grubbade efter bästa förstånd öfver den kinkiga rågan: en varm sluga. Då begaf det sig, att Anders, som annars sällan öppnade sin mun ill ordspråk, reste sig upp och sade: Vi ska timral Denna onekligen ljusa id6 vann gehör hos summan. Anders tog yxan på axeln, lånade ett par timmerkälkar af grannen och begaf ig till Gullberget, der han, obekymrad om hvem som egde skogen, började fälla de sröfsta träd som kommo för hans öga. Han ade så på ett duktigt hästlass och drog sjelf hem det. Så fortfor han att fälla och släpa hem timmer tills han tyckte att det borde räcka till. Timret u ptälgdes derefter, och på våren började Anders timra; snart hade han den stuga, vi nyss sett, färdig. Under detta ansträngande arbete hade han icke hjelp af någon annan än sin mor, men grannarne tillsläppte bräder och spik. Men icke nog dermed. Anders uppförde ett plank kring sitt nya palats, bröt upp stenar och planerade marken omkring, planterade träd och gräfde brunn. Spegla dig, du kloke, i detta exempel, och erkänn, att menniskan kan uträtta storverk, om hon blott vill. Från Fagersand leder en gångstig upp till berget. Följande denna väg, stå vi snart efter en mödosam och helsosam vandring uppe på den breda bergplatån. Jag ser på dig, att du icke ångrar vår färd. I öster, på det blånande hafvet, se vi en mängd segel glimma mot morgonsolen. Mellan hafvet och oss se vi endast djupa skogar, genomglimrade af otaliga sjöar och slingrande vattendrag. I söder och sydvest, på andra sidan sjön, ligga de höga bergen Hamnäsberg, hvarom mera sedan, Digerberg, Stugtjornsberget, Henningsberg och Kölberg. Derbakom skymta de blånande topparne af Fallåsberg, Veläget på gränsen mellan Gestrikland och Helsingland. I vester, långt, långt ifrån oss, synas kammarne af Hanebo-, Segerstadoch Bollnäsbergen, Djupt under våra fötter ligger den stora, nu lugna Bergviken, hvilken sjö på sina ställen, såsom utanför den vackra Hamnäs udde, är ända till 30 famnar djup. Vänliga byar ligga strödda rundt omkring. Ur hvarje skorsten börjar nu en blå rök höja sig, vittnande om att deras invånare redan rusta sig för dagens värf. Ångaren Bergviken, som efter sin långa vinterhvila nu tager igen skadan genom att arbeta både natt och dag, kommer fram bakom udden, släpande efter sig en stor timmerflotta. — Snart har anden i naturen satt alla sina krafter i verksamhet. Vända vi nu våra blickar mot norr, så se vi — ja, då se vi så godt som ingenting, ty den resliga skogen, som frodas så väl på bergplatån, skymmer utsigten åt detta håll. Men en liten tjern, öfver hvilken för tillfället ett lompar herrska, ligger der framför oss, på 1120 fots höjd öfver hafvet. Det finns icke fisk i denna lilla skogseller rättare. bergsjö, men ändå hafva der två egelsmän i tre dagar å rad försökt sin lycka på mete. Får jag berätta dig historien om de metande engelsmännen? Den är rolig nog, må du tro. För väl tjugu år sedan kommo ett par resande engelsmän till Stråtjära gästgifvargård, stadda på väg norrut. Genom sin tolk kände de sig för, om traktens sjöar och vattendrag voro fiskrika o. s. v. En gammal vidskeplig f. d. båtsman och kyrkvaktare åtog sig att lemna de äskade upplysningarne och androg derunder, bland annat, en gammal bondsägen i orten, att i tjernen på Gullberget skulle finnas ett slags trollfisk, som var glupsk att nappa, men som; så snart man dragit upp dem, lupo upp i träden, dragande med sig både ref och spö. Så otroligt det än låter, så är det likväl en sanning art da folkäöloslanda ongolemännen nannade na