Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 3

hände efter det mitt lif blifvit räddadt — eller rättare sagdt, berätta hvar jag kom i land och i hvems sällskap — då dogo orden på mina läppar, ty jag hvarken ville eller kunde låta främlingar höra denna del af min historia, icke om de alla och en hvar bjudit mig hundrade pund derför. Fortfar, sade presidenten, huru gick det sedan? Hur kom ni till land? När jag nu fann huru dåraktigt jag burit mig åt, började jag tänka mig om för att på bästa sätt draga mig ur spelet, utan att omtala hvad jag föresatt mig att förtiga. Jag satt och funderade härpå, medan presidenten och hela klubben bara väntade på svar af mig. Klubben började, förstås, att mista tålamodet, bligade på mig, stampade med fötterna och slutade med att skrika om hvart annat: Fortfar! Fortfar! Till ordningen! och sådant der. Midt under allt detta sorl, tyckte jag mig finna ett riktigt bra sätt att afsluta min historia och steg upp med detsamma, för att kunna göra det riktigt fint. Hör! hör! ropade klubben. Nu fortsätter han ändtligen! Mina herrar,, svarade jag, jag vill med er tillåtelse nu afsluta min berättelse med att önska er alla en god rolig natt. Dermed nickade jag åt dem så vänligt jag kunde, och gick direkte till dörren. Det later otroligt, men det är verkligen sannt att alla de der underliga gubbarne började skrika och bråka och gräla på mig, alldeles som om jag riktigt gjor: dem något ondt. Jag trodde att jag skulle kunna lugna dem med deras eget favoritord, så att jag började också skrika hör! hör! hvarpå de svarade åh åh! och blefvo ännu mera förbittrade. Ja har aldrig varit medlem af någon klubb, oc efter hvad jag såg af denna, tror jag aldrig att jag blir det,