Aftonbladet – 29 juni 1869, sida 3

lödlig blekhet. Alfred sade jag, känner ju inte igen mig? Det tycktes som om en vutsäglig fasa var bunden inom honom, och ag trodde att min röst kunde göra den fri. Jag tog båda hans händer och höll dem staligt och talade åter. Alfred! sade jag. Ack, mina vänner! Hvar skulle en man som jag finna ord för attåterge allt hvad som sades och tänktes och kändes i dennå stund. Jag ber er förlåta att jag inte yttrar mig vidare derom. Vi satte oss ned vid hvarandras sida. Alfred, stackars gosse, började gråta, och det lättade hans sinne. Jag höll hanshänder qvar i mina och väntade litet innan jag sade något. Jag tror det var svårast för mig — inga tårar kommo mig till hjelp — jag är inte så der lättrörd och på intet sätt så liflig som Alfred och motgångar och svårigheter hafva gjort mig till utseendet hård och känslolös. Men Gud ser och vet hur djupt det käns; djupare kanske just derför att jag har så svårt att visa hvad jag känner. . Efter en stund började ja; föra honom de frågor jag från första ögonblicket längtat att få besvarade. Hade de alla derhemma trott att jag var död? frågade jag. Ja, de hade hoppats länge, länge, men den ena efter den andra hade uppgifvit hoppet — min hustru nd välsigne benne) sist af alla. . Jag ville lernäst fråga om min hustru lefde och hade helsan, men hur jag än bjöd till, kunde jag ej få fram mer än det enda ordet: Margaret? Jo, såde han, hon lefver och bor derhemma; hon går i enkedrägt — stackars liten, i enkedrägt! Det var nu lättare att fråga efter barnet. Lefde det? Ja visst. Gosse eller flicka? Flicka. Och hon lefver och har växt och blifvit stor? Lefver —— kors ja! och har växt — ja, det var en fråga! På tre år skulle hon väl växal Och vår mor? Åbja,