Aftonbladet – 26 juni 1869, sida 3

nkonstnär kan i analogi härmed icke uttala hög: t jider på grundvalen af en försvunnen tids tekni! utan blott genom att ärligt uttrycka sig med al den skicklighet, hvaröfver han i förhållande til sin tid och begåfning disponerar. Om ett konst verk derföre mera realistiskt eller mera idea listiskt återgifver naturen, är en följd af egen domliga tidsförhållanden m. m., men icke af två a! godtyckligt valda principer, som kunna motsätta hvarandra. Om nu vid detta möte frågan om na tionel konst har varit särskildt betonad, så kan det också belysas från denna synpunkt. Af de bildande konsterna, icke mindre än af poesi och musik begär estetiken, för att erkänna konstver. ket, att det skall uppvisa något i vissa hänseenden nytt, en sjelfständig blick på tingen, eller med andra ord vara originelt; och det som kräfves af el det enskilda konstverket, det kräfves också af ett lands, af en tidsålders konst. Om man derföre i andra länder, t. ex. Italien och Nederländerna, talar om deras nationella konst, tänker man i allmänhet blott på deras stora konstperioder, ehuru dessa länder ännu i dag producera konstverk. Om vi skola tänka oss en nationell nordisk konst, så måste först och främst all eklekticism uppgifvas och alla krafter samlas till att genom ett ärligt och talangfullt återgifvande af hemmets natur i ordets vidsträcktaste mening, föra konsten in på nya banor. Men dertill hörer, att stora snillen framstå under gynnsamma tidsförhållanden och beteckna vägen, då det är estetikens uppgift att följa efter, om konstnären gått förut. Man kan alltså icke ställa något horoskop, utan blott uttala en önskan om, att den nordiska konsten måtte med en ärlig och sund naturalism nå upp till sann idealism. Doktor Sohlman skulle ansett det alldeles öfverflödigt att yttra sig öfver denna fråga, som vore alldeles omöjlig att besvara annat än genom konstnärlig produktion; ty den innebure i sjelfva verket detsamma som: huru blir konsten konst? huru blir konstnärens arbete ett sannt konstverk? Men då en och annan, som kanske icke till fullo kunnat följa hr Weilbachs något lågmälta anförande, måhända skulle kunna af några yttranden deri draga oriktiga slutföljder, vore det måhända nödigt att säga några ord till förtydligande. Det finnes verkligen en motsats och Jen strid emellan realism och idealism, på konstens såväl som på andra områden. Men denna strid är naturlig, den måste ega rum, den utgör själen i all konsthistoria. Olika gestaltar sig denna strid i olika tider och hos olika folk; så finner man hos de romaniska folken en viss öfvervigt hos riktningen åt det generella (typiska), då deremot de nordiska ha en öfvervägande tendens åt det individuella, det personliga. Emellertid får denna motsats icke lösas derigenom att det ena af de båda elementerna blir absolut rådande och det andra dukar under; ty då råkar konsten på villospår. Striden kan närmast jemföras med den naturliga motsatsen emellan demokrati och aristokrati, som icke kan sluta dermed, att den ena helt enkelt uppslukar den andra, emedan då till följd af samhällsutvecklingens lag en reaktion inträder och det undertryckta elementet efterhand framträder under nya former. För sin del trodde talaren att i full harmoni med hela den öfriga andliga utvecklingen framtidens konst närmast går i riktningen -åt en sund och kraftig realism, hvilken icke bör sammanblandas med materialism, utan en sådan som i litteraturen framträder hos skalder sådana som Shakespeare eller historici sådana som Macaulay. Skulle man nödvändigt vilja, såsom med den uppställda frågan nästan tyckes vara afsedt, uppställa några slags reglor för en konsträrlig verksamhet i denna riktning, då skulle man, ehuru det i sjelfva verket är ganska bannalt, kunna säga, att dertill fordras 1) att konstnärerna studera naturen utan afseende på alla förutsättningar, som skapats af mode och manår, 2) att de sträfva att förskaffa sig ett visst mått af allmänbildning, så att de icke äro främmande för det ideella lif, som rörer sig i deras tid och hos deras folk och 3) att de icke göra sig till slafvar under någon främmande skola eller någon mästare, som för tillfället kommit i ropet, utan söka sin konstnärliga utbildning genom studium af konstens mästerverk. Hr Weilbach tackade den föregående talaren för hans upplysande tillägg och förklarade sig med honom vara fullkomligt ense. Det hade icke varit hans mening att förneka de motsatta riktningarnes tillvaro, utan blott att påpeka deras förhållande till hvarandra, att motsatsen icke är principiell, utan dialektisk. Då i en fråga af så teoretisk natur icke något beslut kunde fattas, slutade förhandlingarne med sjelfva diskussionen. Derefter gick ordföranden öfver till den andra frågan, till hvilken mötet beslutit återkomma, sedan de öfriga frågorna voro genomgångna. . Den hade följande lydelse: Kan en sjelfständig nordisk byggnadskonst utbildas på grundvalen af förhandenvarande minnesmärken ? Dr Sohlman anmärkte, att här visserligen blifvit ordadt åtskilligt om den gammalnordiska träbyggnadskonsten och om det sätt, hvarpå man inom nutida träbyggnader skulle kunna i viss mån begagna dess ornamentik, hvilken icke, såsom några tyska konstforskare velat påstå, blifvit lånad af norskaivikingar från några irländska munkars manuskripter, utan är verkligt nordisk, såsom de svenska runstenarne vittna. Men äfven inom den äldre nordiska stenarkitekturen torde åtskilliga egendomligheter kunna uppvisas. Tal. syftade här icke närmast på de gamla fastningskyrkorna eller kyrkoskansarne, bland hvilka åtskilliga af de gamla svenska rundkyrkorna intaga ett så märkigt rum, utan på de kyrkobyggnader, som, uppförda i den allmänna romaniska stilen, dock i detaljerna förete så många modifikationer af intresse, hvilka, då de äro verkligt egendomliga och på flera ställen i Skandinavien förekomma, häntyda på nationella och ortliga anledningar. Gotland; Österoch Vestergötland, Skåne m. fl. landskaper i vårt land förete byggnadsmonumenter af detta slag, som, jemförda med dylika i Danmark och Norge, kunna lemna ganska intressanta upplysvingar i detta hänseende: Men för att man skall kunna häraf draga något praktiskt gagn i konstnärligt hänseende fordras ännu temligen vidlyftiga förarbeten af forskning och jemförelse. Isynnerhet är det af nöden att man iSverge gör mera i denna riktning. Vi ha visserligen i flera provinser s. k. fornminnesföreningar, men dessa inskränka sig i allmänhet till vården om det antiqvariska. Detsamma kan i viss mån sägas om vår Vitterhets-, historieoch antiqvitetsakademi. Ingendera bar att disponera tillräckliga krafter ioch för det konsthistoriska och konstkritiska. Det skulle specielt för Sverge vara af stor vigt, om i hufvudstaden kunde bildas en förening för våra konstminnesmärkens bevarande och offentliggörande, hvilken förening derjomte borde utgifva en tidskrift med afbildningar. gjorda utaf personer med arkeologisk och konstnärlig insigt. Talaren hemställde, att mötet måtte uttala en önskan om bildandet af en svensk förening för konstminnesmärkens bevarande, i likhet med de föreningar i detta syfte, som finnes i Norge och Danmark. Talaren begagnade för öfrigt tillfället att fästa arkitekternas uppmärksamhet derpå, huruvida det vore lämpligt att alltjemnt i och för de kyrkliga byggnaderna använda de hufvudformer som sammanhänga med katolicismens lithurgiska behof, då den protestantiska kulten, i hvilken predikan är mera hufvudsaklig, synes fordra en central anläggning, som mera närmar kyrkan till auditoriet.Inom arkitekturen sammanhänger ändamålsenligheten ganska nära med skönheten. Då protestantismen utöfvat ett så vigtigt inflytande på måleriet, vore det underligt om den gj äfven Då ett vägeniligt sätt skulle kunna göra sig gällande inom byggnadskonsten. Hr amanuensen FEichhorn fann sig i viss mån förekommen af den föregående talaren. med hvilee I TIRNMH 6 mm PO Te TT VR TP