Aftonbladet – 26 juni 1869, sida 3

Nordiska konstnärsmötet i Göteborg. Vi stå ännu till rest med redogörelse för den diskussion, som egde rum vid det allmänna sammanträdet under mötets sista dag öfver den fjerde frågan samt vid den fortsatta behandlingen af den andra. Den fjerde frågan hade följande lydelse: Huru bör inom konsten naturhärmningen förenas med konstens kraf på idealitet? Hr Ph. Weilbach (dansk) erinrade till en början derom, att byggnadskonsten, såsom en mera konstruktiv konst, icke kan hänföras under denna fråga. Den framställda frågan häntyder på den gamla striden emellan idealism och naturalism. Men enna skillnad härrör icke från någon konstnär; den har först uppstått genom hehofyet att ge estetiska bestämmelser för de särskilda framställningssätt, som visade sig i konstverken. Då den sålunda tillkommit genom en estetisk betraktelse af konsten, är detockså naturligt, att man från en estetisk synpunkt gör sig reda för dess brist på berättigande. Naturimitationen, naturalismen, är nemligen icke en motsats mot idealismen, utan den grundval, hvarpå det ideella i all konst måste hvila. Det är icke två motsatta principer, såsom man troti sig böra göra gällande; men det är skilnad i tid, nation-och konstnärlig individnalitet, som frambragt skenbart motsatta resultater, under det konsten i alla händelger är en och densamma. All konst måste gå ut på en imitation efter naturen, då dess uppgift är att medelst framställande af den yttre synliga verlden tolka och uppenbara den inre: Konstens ändamål skall derföre vara det högsta ideella innehåll, uttaiadt genom den fullkomligaste naturimifation. Genom att uppgifva naturimitatiopen och bli konventionel kommer man icke det ideala närmare, men aflägsnar sig derifrån. Deremot kan en blick på. den äldre italienska konsten med dess utpråg jade idealism visa, att denna kan hvila på en mindre utvecklad naturimitation, om kopstnären blott igt går så långt som hans ståndpunkt och talang tillåti. Icke prove konstverken sjelfva utan också samtidens och den närmaste truivacns uppfattning visar, att konstnären äf alla krafter lade an på att återgifva naturen så fullkomligt Bom det varhonom möjligt, såsom grundval för det andliga innehåll som han hade att uttala med snillets kraft. En modern