Aftonbladet – 26 juni 1869, sida 3

huset förmår, ty friska luften ger frisk aptit. Och när det sedan lider mot qvällen, och ungdomen sprungit nog på egen hand, afslutas dagens nöjen med en allmän francäs nere på ängen efter handklaverets toner. Södra Djurgården omfattar inom sin rymd alla folklifvets olika karakterer, och der komma dessa ibland så nära hvarann att blott ett dike skiljer dem åt. På stora vägen breder den fina verlden ut sin lyx i ekipagerna, och på slätten derinvid ropar schåaren bravo åt akrobaten i fria luften, och tjenstflickorna lyssna under en behaglig rysning till den ynkeliga visan om åttadubbelmördaren Timm Tode. I Friesens park samlas familjerna och der klinga amatörernas flöjter och fioler. Men glädjen känner sig likväl icke fullt så hemmastadd der som i de mera undanskymda trakterna af norra Djurgården. I Friesens park är den beskådad af nyfikna, som komma dit för att förvåna sig öfver att det finns menniskor, som icke, likt dem sjelfva, gå uppsträckta och stela på de sandade gångarne, utan föredraga att i Tex och gamman tumla om mellan tufvorna. Och när glädjen betraktas som ett underdjur då flyr den de nyfikna blickarne. Nu äro vi inne på kapitlet om det stela folklifvet, som är det öfvervägande. Det träder bjert fram i dagen öfverallt, der en mängd af hufvudstadens invånare komma tillsammans, särdeles på de allmänna promenadplatserna, dit flertalet gå för att visa den bästa paryr de kunnat åstadkomma, och för att se om andra kunnat åstadkomma något ännu bättre. Detta slags folklif framställes af folk ur alla klasser, från sprätten, som kråmar sig på hästryggen, till den pomaderade gesällen, som stoltserar med höga löskragar och promenadkäpp. Aldrig kan man få se en tafla af mera genomtråkig enformighet än den som bildas af dessa figurer. På Djurgårdsslättens trottoirer florerar detta folklif i sin högsta grad af odräglighet, och det är icke att undra på, om mången vid denna syn frestas att tro vårt glada folklif existera blott i poeternas hjernor. Men så är det icke. Det lefver qvar på djupet, och till och med de, som på promenaden gå i tillgjordhetens snörlif, äro i grund och botten efnadsfriska och naturliga menniskor, blott de kunna glömma att de äro öbserverade. Just i detta, att de promenerande äro underkastade allas kritik, ligger orsaken till den stelhet, som för närvarande ger en så obeaglig färg åt våra allmänna promenader. Medlet att afhjelpa detta obehag är lätt unnet, ty det har varit användt och använles fortfarande i andra stora städers offentiga lustparker. Man tar publikens uppmärksamhet i anspråk, och då de promenerande icke uteslutande behöfva sysselsätta sig med hvarann, så försvinner stelheten. Om till exempel Wiener-Pratern icke vore ull af alla slags nöjen och tidsfördrif, så skulle de glada Wienerboerna snart se lika xenerade ut som vi på promenaden. Likaså ned det goda folket i Kjöbenhavn, Om det cke för dem funnes flera nöjen för billigt ris än vår publik har på Djurgården, så skulle de så lagom more sig och i tidernas ängd bli lika tråkiga som .vi. Hvad som attas oss är således nöjen i fria luften och ör billigt pris. Den allra älskvärdaste publik synes odräglig om den lemnas åt sig sjelf, ch tråkiga menniskor kunna. vara rätt trefiga om det blott finnes någon som förstår utt för dem arrangera en och annan förströIlse. Detta gäller öfverallt der publiken räffar samman i mängd. Utan sidoinflyteler förtvinar då det oskyldigt glada folklifjet. Man påstår visserligen att stelheten igger i nationallynnet, men det tillåter jag nig att betvifla. Richard.