Aftonbladet – 26 juni 1869, sida 3

År — Krönika. Ingen har hittills velat tro att vi ha sommar, men så kom midsommarhelgen och då är det icke tillåtet att tvifla längre, ty icke blott almanachan säger att vi lefva midt uppe i den skönaste årstiden, utan äfven gammal häfd och gamla minnen tala om lada midsommarsvakor, solljusa dagar och ljumma nätter, spelmän och dans, schäferhattar och parasoller, hamptygsrockar och smertingsskor, kransar och förgyllda ägg, vimplar och namnsköldar, och tusen andra slag af midsommarsfröjd. Ja, midsommaren måste firas i det gröna, om det också skall ske under paraplyer och i vinterkostym. Hellre än man sitter hemma och klagar öfver köld och regn går man då ut ibland blommor och gräs och knäpper öfverrocken högt upp under hakan, för att sedan inbilla sig att man svettas af sommarvärme. Det är icke midsommar mer än en gång om året, och det vore outsägligt sorgligt om man icke skulle få njuta af den gladaste och naturligaste af alla högtidsdaar. Så tänkte, litet hvar när midsommaraftonen trädde in, och hufvudstadens invånare beredde sig till ett sommarfälttåg ut i det gröna. Men den hvinande nordanvinden höjde sin varnande stämma: akta er för sjön! och de mörka skyarne tycktes säga: gå inte för långt, ty snart börja vi att gråta öfver vårt öde att som fridlösa andar jagas fram öfver jorden. Dessa varningar gjorde åsyftad verkan och de annonserade lustresorna till Mälarens och Saltsjöns stränder uppskjötos till en annan gång. Angbåtarne, som midsommardagen lade ut från kajerna, fingo gå tomma, och de nöjeslystna stannade i Stockholms sköna omgifningar. Här vore kanske ett tillfälle för mig att få framlägga några korta iakttagelser öfver folklifvet i dessa beryktade omgifningar, dessa mångbeskrifna parker, som hvar och en har sin olika karakter, alltefter det af hufvudstadens befolkning, som valt stället till favoritplats för sina nöjen. Vet ni hvar nattvandrarnes park är belägen? Den omfattar två stora parker utanför Norrtull och kallas vanligen Hagaoch och Solnaparken. Der hvimla skogsdungarne under sommarnätterna af tjenare från hufvudstaden, som springa sista paret ut och gå klädda med kransar af lönn på sina hufvuden. När solen går ned och herrskapet gått till hvila, då slår frihetens timma för betjenter och husdrängar, kammarjungfru och huspigor, uppassare och köksor. Vid midnatt börja de samlas utanför portarne till de stora husen vid Trädgårdsgatorna, Drottninggatan, Skeppsbron etc. och sedan tåga de gruppviz Norrtullsgatan framåt till Solna och Haga. Då äro de inte längre Jeany och Lotta, utan grefve Tigerklov och friherrinnan Silfversvans, ty de sofvande herrskapet får släppa till titlarne likaväl som matsäcken. ra morgonsidan börjar det gå lifligt till ute vid Haga. Skratt och rop skalla genom lunderna, och i yrande lekar soja skarorna fram öfver berg och backar. Öch ju mer det lider mot uppbrottstimman ju ystrare blir glädjen. Nattvandrarne känna att bojan åter är nära, och de vilja riktigt andas ut innan de återvända hem igen. Klockan 4 börjar hemfärden, och den som då går uppåt Kungsbacken möter stora skaror af tjenstfolk, alla försedda med blommor och lötruskor. Parvis tåga de på trottoiren, arm i arm, och se allsinte sömniga ut; men när de väl hinna hem somna de på en stol och vakna först när klockan ringer och grefven ropar: Jean! hvar har du gjort af mina tofflor? och när hennes nåds skarpa stämma ljader: Lotta, bar du inte kaffet färdigt än? Norra Djurgården, eller trakterna kring Komötet och Uggleviken har en karakter, som vexlar, efter olika dagar, ja, till och med efter olika timmar på dygnet. Klockan 6 om mörgnärne komma brunnsgästerna göch promenera vägen fram till Uask,cskällan. Då får Komötet ooh dö on, der källan rinnen karakter a en promenadplats för den välmåerd, borgarklassen. Källan är målet 1.vr promenaden, och der samlas alla kring ställets skyddsande, den gamla Hebe, som ur sin blanka skopa fyller glasen åt de törstande, och säljer pepparkakor åt-de hungrande. Ugglevikens källa är sedan gammalt beryktad för sin kraft, icke att återställa helsan men att bevara den, och derför ser man der inga sjuklingar, utan idel glada och lefnadsfriska brunnsgäster. Klockan 9 är denna sida af folklifvet försvunnen öch det blir öde och tomt mellar björkar, granar och ekar, såvida det icke är söndag, ty då börja arbetarfamiljerna att tåga ut när brunnsgästerna bege sig hem. De komma med stora matkorgar och knyten. handklavår och guitarrer, fioler och flöjter. och fra förallt med stora skaror af barn, som tumla om i gräset och heppa som kalfvar på grönbete. Under de stora ekarneslå de sig ned och gummorna duka upp hvad