Aftonbladet – 25 juni 1869, sida 3

(tysta personer, på en plats der oljud ej heller öfrigt förekom, att aflägsna sig, detta likaså i ko nungens namn och med hotelse att använda vapen makt. Klockan vid pass half5 eftermiddagen den tredje dagen hade vittnet med anledning af underrättelse om larmslagning gått från Per Larsgården fran emot bandlanden Igglunds gård och sett solda terna komma nedmarscherande från högvakter neremot gatan med fälld bajonett, men sedan dra git sig tillbaka. En folkmassa, dock ej så synner ligen stor, hade härvid synts samlad på backen mellan högvakten och vägen samt på densamma: vid detta tillfälle hade vittnet icke förnummit några hurrarop, men deremot straxt efteråt, då vittnet också sett mössor svängas i luften. Hr Winter hade nu, stående vid ståndet till venster räknadt från högvakten, som vanligt upprepade gånger i konungens namn och med tillsägelse, att vapenmakt eljest skulle användas, tillsagt folkhopen, som under tiden ökats, att skingra sig. Vittnet hade då ingått i kopparslagaren Söderqvists bod, och från den dörr till densamma, som vette åt backen mot högvakten, sett kronofogden å högvaktsgården; folket hade då gjort sig lustiga och skrattat deröfver att en soldat hade häktat sin egön fästmö, hvarjemte de hurrat och sinsemellan brottats. Då hade vittnet jemte några fruntimmer gått upp i hr Igglunds öfre våning, derifrån han åsett och åhört återstoden af uppträdet; folksamlingen hade nu varit temligen stor, men deremot syntes öfverallt en stor del af folket vara sysselsatt på vanligt sätt med affärer. Truppen nedryckte nu åter med fälld bajonett, denna gång med korta steg eller språngmarsch, och folket vek då undan tilldess truppen gjorde halt å vägen, då somliga af folket gjorde min af att stanna, men andra gingo sin väg. Vittnet hörde nu ropas: Eld! utan att dock någon skjutning påföljde; hvem som kommenderat eld vet vittnet ej, och tror ej att det var löjtnant Schönning. Vid tillfället hade hr Winter synts framom truppens venstra flygel. Vittnet, som för ett ögonblick vändt sig inåt rummet, hade straxt derefter hört skott lossas, och genast vändt sig om samt sett en person tätt framför Winter, som vittnet för den skullantagit hafva afskjutit skottet. Vittnet igenkände icke den fallne och vet ej om det var gardisten Pehrsson, dock hade dennes växt likhet med den fallnes. Straxt efteråt hade hr Winter afskjutit ett skott mot en annan person iriktning mot benet och ungefär på samma gång, men som vittnet tyckte något efteråt, också truppen börjat skjuta minst sju å åtta skott, de flesta uppåt, men ett nedåt. Hr Winter slog sedermera omkring sig med revolvern och utdelade minst 5 slag med densamma och mer än ett åt en, så att somliga af de träffade stupade. : En person kom förbi tröskverket (kornboden på södra sidan af torget), mot hvilkens hufvud eller ansigte hr Winter sigtade och sköt. Denne satte händerna kring hufvudet, men vittnet såg ej om han träffades. Hr Winter tilldelade derpå såväl denne, som derigenom föll omkull, som flera andra revolverslag både framifrån och bakifrån med påföljd, att en af-de slagne blödde. Hr Winter drog sig derpå längre upp på torget, begagnande revolverkolfven på samma sätt. Strax derefter tappade hr Winter revolvern, som då tycktes vara sönderbruten, hvilken en person tog upp och syntes ämna stoppa i fickan. Hr Winter fattade då tag i den och återfick den, om med eller utan motstånd kunde ej vittnet urskilja. Efter sedan truppen aflossat skotten marscherade hr Tengzelii afdelning söderut, i spetsen huggande in på folket, som försökte komma undan, med sabeln. En person, som dock ej föll, höggs i hufvudet, en annan, träffad på samma ställe, satte upp händerna till skydd och fick då ytterligare ett hugg öfver handen. Hr Tengzelius utdelade derefter mer än 4 hugg innan han försvann utefter gatan. Löjtnant Schöning, som tycktes skonsamt skingra folket, drog sig med sin afdelning åt-Igglunds gård. Truppen stötte dock med bajonetterna mot de derstående, som dock ej voro tio på ett ställe, deribland en vid namn Lars Larsson af tre soldater tilldelades två stötar framifrån och en bakifrån, så att han fäll omkull och qvarlåg på marken 1 å 2 minuter, dock tycktes detta mera vara ämnadt att skjuta honom derifrån. Löjtnant Schönings afdelning bortgick då och strax derpå kom hr Winter bultande på dörren till Igglunds hus sägande: Här,har ingen annan än jag att befalla, hvarpå vittnet tillrådde hr Igglund att öppna, som ock efterkoms. Vittnet hade iakttagit Silen närma sig hr Winter med anhållan om 5 minuters anstånd att skingra, men hörde ej om eller hvad hr Winter svarade derpå, men hörde hr Winter säga: Nu befaller jag att det skall stängas, hvarpå Silen ytterligare sade något åt hr Winter, gom då tillsade två soldater: Sätt in honom,, hvarefter Silen bortfördes. På fråga sade vittnet att hr Winter möjligen velat träffa sin fru, som då befann sig hos Igglund. Vittnet hade under uppträdena varit stående tillsammans med handl. Igglund, hans hustru och urmakaren Moberg i ett fönster, vettande ut åt torget, på södra sidan af Igglunds hus. ) Anders Andersson i Bondarp kom från Per Lars vården framåt torget, då 2:ne soldater ledde en karl emellan sig upp till högvakten. Några rop hördes visserligen att-en Delsbobonde hade rymt, men i öfrigt var allt lugnt. En kort stund derefter kommo några soldater ledande en qvinna, hvarvid folk började samla sig, dock utan några starka skrän. Hr Winter och häradsdomaren Anlersson i Skridsvik gingo samtalande upp till högvakten, hvilket föranledde vittnet när häradsdo maren återkom att tillfråga honom hvad som var A färde samt fick till svar bäst att gå härifrån. Vittnet gick ock efter ett kört dröjsmål tillbaka 1 Per Lars der han ånyo träffade häradsdomaen på gården, der efter en stund skott hördes, varpå vittnet ingick i huset. När det tycktes blifvit lugnare gick vittnet ned igen, men som skotten ännu fortforo, vände vittnet åter till 1:a våningen. Hr Winter jemte 2 soldater inkommo lå på gården, hvarest endast några personer här eh der befunno sig, der hr Winter gaf soldaterna ågon befallning, hvarefter desse genast gingo fram ill Henrik Henriksson och tilldelade honom först n kolfstöt åt hufvudet, så att mössan föll af, derpå ) Detta vittnesmål väckte äfven hos referenten en viss uppmärksamhet, enär det föreföll mindre troligt, att vittnet från fönstret en trappa upp i handl. Igglunds gård skulle ha kunnat se och höra allt det som han, enligt uppgift i vittnesmålet, derifrån iakttagit, helst. man trott att ett framför liggande hus skule hafva undanskymt en del af skådeplatsen för händel