Aftonbladet – 25 juni 1869, sida 3

raste ledamoten af sällskapet och kallade honom sjusofvare,, med en humor som förut syntes alldeles oförenlig med hans ansvarsfulla ställning i samhället. En efter. en troppade det muntra sällskapet af och kaptenen blef ensam med sin unge reskamrat. Kaptenen hade så förfriskat sig genom att skaka hand med alla herrarne af klubben många gånger om, så att han alls icke hade brådtom att sofva. I morgon bittida, sade kaptenen, skola vi uppsöka advokaten och presten här; de äro de rätta att tillfråga i vår sak. Och jag skall gå upp i tid och ställa frågor till hvarenda själ jag möter, och sålunda utbreda åtminstone en af mitt fäderneslands helgade institutioner. i Kaptenen slog sig på knäet och skrattade, och värden kom in med två ljus. Ert rum, sade han, är ett vindsrum. En mycket god säng, men ni får höra af blåsten litet. Jag har hört honom förr, sade kaptenen, Kom och gör en resa med mig, så skall ni få höra på storm. Det påstås att det blåser bra här,, menade värden. Blåsten bara öfvar sig litet här,, sade kaptenen, innan den ger sig ut på Atlantiska hafvet. Era stormar äro små barn, som just börja krypa; gör en resa med mig, så skall jag ,visa er en och annan fullvuxen, och i fullt arbete. Men ni har ännu inte sagt min vän hvar hans rum är beläget. Det är dörrn midt för trappan och bredvid vindstrappan, upplyste värden. Nikan ej taga miste derpå. Det är ett rum med två sängar, ty vi ha inte något annat. Det rummet som sjömannen fått? sade kaptenen. Ja, det rummet.