Aftonbladet – 23 juni 1869, sida 3

lade ny ved på elden, putsade lampan och började gå fram och tillbaka i rummet. Derpå öppnade han fönstret, lutade sig ut derigenom och lät regnet piska i ansigtet och vinden ruska i håret på honom, som den ruskade akasiernas kronor ute iträdgården. Några minuter flydde så, och när han ändtligen stängde fönstret, och gick tillbaka in i rummet, hade icke blott hans ansigte utan också hans tunna sommarrock blifvit öfversköljda af regnet. Att han skulle kasta af sig rocken för att påtaga den annan, föll af sig sjelf, men han släppte en ur handen, såg sig förvirrad omkring och lyssnade ifrigt. Ty buren på höstvindens vingar, än närmande sig fönstret än bortdöende i fjerran, hördes tydligt den välbekanta musiken, tunn och silfverklingande som speldosornas ton alltid är, och samma melodi som dagen förut ackompagnerade frukosten på grankullen ljöd i detta ögonblick utanför fönstret. Hade Kristian kommit tillbaka och tillkännagaf han sin ankomst på detta sät Och i så fall, hvar var han då? Under fönsret? Ute i korridoren? Och han stod säkert ute på verandan och kunde icke slippa in, ty porten var stängd och folket hade ju gått till sängs. Min bror slog åter upp fönstret och ropade honom vid namn. Kristian! Är det ni? Den djupaste tystnad rådde derute. Han kunde höra huru den sista väderilen tjutande rusade längre och längre bort på sin vilda färd genom salen och huru furorna skälfde och suckade som lefvande varelser. Kristian!, ropade han åter, men hans eger stämma ljöd så underligt tyckte han. Svara Är ni der? Men ingen svarade. Han böjde sig ut öf. l ver fönsterkarmen, men han såg ingenting licke en gång omkretsen af verandans tak ne: