Aftonbladet – 23 juni 1869, sida 3

karlen anptipgen vara tull eller misshandlad. ETERN RNE Bref från Örebro. Man kan få för mycket äfven af det bästa och jag tror att vi rätt nu ha fått för mycket höra talas om Göteborg. När Shakspeare finner att hans hjeltar utbredt sig nog öfver ett ämne, så låter han dem utbrista: Ej mer derom! och så är han ifrån saken, utan att behöfva svarfva samman någon klingande slutstrof. Jag vill följa detta stora exempel och, sedan jag i en hel vecka talat om Göteborg, utropa: Ej mer derom! , I stället vill jag tala om Örebro, Nerkingarnes stolta hufvudstad. Flera af deltagarne,i publicistmötet ställde hemvägen öfver Örebro, för omvexlings skull, och på det viset kom äfven jag att en dag hamna iden vackra staden, som är så ryktbar både i gamla och hyare tiders historia. , Men hvad är väl att säga om Örebro? frågar ni och tillägger: I en tid då publiken rynkar på näsan åt beskrifningar öfver Kjöbenhavn, Berlin, Wien och Paris är det ett vådligt företag att söka , intressera sina läsare med att skrifva om Örebro. Misstag, mina vänner, ty då det gäller att tala till en svensk publik, så är den hundradefallt mera okuntiig om Örebro än om hufvudstäderna på kontinenten. Jag får uppriktigt framdraga mig som ett exempel i det fallet, ty det är första gången jag sätter min fot på , den minnesrika jorden vid Svartåns strand. Örebro är par renommbe, kändt för att vara en vacker stad och det är också sannt. Sin skönhet har staden elden och demokratien att tacka för! elden, som förtärde en mängd träkåkar och skaffade plats åt de nuvarande palatserna, demokratien, som uppenbarar sig i en frisk kommtnälåhda, söm arbetar på ett rastlöst framåtskridande, utan att låta hejda sig af konservatismens kärlek och fanatiska vördnad för det gamla och be ståndande. a Ett besök i den gamla kyrkan lemnat ett nytt prof på den demokratiska andan mom köminanen. Det vackra templets kor såg för icke så länge sedan ut som en skräpbod hos en antiqvitetshandlare. Gamla murkna vapensköldar af alla möjliga färger och former hängde från golf till tak, och höga grafstenär nödgade menigheten att tränga sig fram till altaret. Men så kom frågan om kyrkans restaurering å bane och då passade kommunen på och flyttade både grafstenar och vapensköldar till ett sidoutsprång, der gammaldagsståten nu är ordnad. Många skrän höjdes imot detta djerfva tilltag, men nu är allt tyst igen. Annu ett bevis på jemlikhetsandan här äro de öppna bänkarne, der ran icke ser de hvita plåtarne ined deras namn, som med några riksdaler af sitt öfverflöd köpt sig ett företräde inför Guds ansigte. Här är den fattige icke utestängd och behöfver icke i templet störas af den bittra tanken, att rikedomen gör sig gällande, äfven i Guds hus. Här äro alla lika, och Örebro kyrka är i det fallet en riktig mönsterkyrka, som borde mana till efterföljd öfverallt der kyrkans styresmän ännu glömma hur deras herre och mästare en gåhg dref vexlarena ur templet. Går man stora gatan framåt och ser på de monumentala byggnaderna, stadshuset, hotellet, teatern etc., så kan man icke freda sig för den tanken, att kommunen här lagt sin svaga sida i dagen, och man känner sig frestad att utropa: Palatser, hvad gören I här?... Jag vände mig till en Örebroare och yttrade min tanke om den saken och fick till svar: När vi ändå skulle göra någonting, så var det väl så godt att göra någonting riktigt snyggt. Och det hade han rätt i, om han med snyggt menade vackert, men något som med det vackra förenar det pompösa passar icke rätt bra öfverallt, utan gör den oberäknade effekten, att det så mycket bjertare framhåller obetydligheten i det hela genom det pompösa i sin detalj. Denna lilla fåfänga är dock lätt förlåtlig, ty den uppträder på ett älskvärdt sätt och i förening med nyttan och det förädlande nöjet. Just som jag stod försänkt i betraktelser framför Engelbrektsstatyn yttrade en af mitt sällskap: Nu gå vi att hvila en stund i Strömparterren. Strömparterren! Det finns således en Strömparterr äfven i Örebro? Jo jo men, och det är en anläggoing som man har heder af. Det är visserligen skilnad på Norrströms klara vatten och Svartåns mörka bölja, men grönI ska finnes der på den lilla ön och präktiga I kräftor gå i ån och vänta blott på att bli fångade och uppätna. I Strömparterren besökes af alla klasser och Idit komma arbetaren, tjenstemannen och köpI mannen när aftonen bryter in och man har Ibehof af hvila och förfriskningar efter dagens I mödor. I glaspaviljonger, tempel och bersåer slår man, sig ned och ser öfver ån till I parken, der Örebro ungdom följer med sin tid på velocipeder. Men icke nog med att Orebro förskönas, Idet förskönar. Stora fält straxt invid staden äro upplåtna åt Trädgårdsföreningen, och från dess skolor gå många plantor ut och försköna torparens lif med blommor och frukt Men det är ofta ett lönlöst arbete att försöka ingifva folket smak för prydlighet och I förmå bonden att omgifva sin boning med I fruktträd. Det behöfs tålamod och oupphörligt upprepade bemödanden innan trögheter ee hölled